Göteborgsposten – 5 september 1871, sida 1

tendenser. Genom denna förändrade karakter hos tvenne bland de afdelningar, i hvilka folkrepresentationen sönderföll, stod den urgamla form af parlamentarism, hvilken förefunnits i vårt land, på väg att gå förlorad. De tvenne 8. k. bögre stånden drogos af yttre omständigheter till regeringen samt fingo en viss böjelse till att följa densamma i alla skiften, hurudana dessa än månde vara, och härigenom botade maktens tyngdpunkt att i verkligheten glida öfver från folket till regeringen. Det är törnämligast i förändringen at dessa faktiska omständigheter, som betydelsen at 1866 års reform ligger. Folkförsamlingen har med afseende på sin sammansättning i vida högre grad än tillförne blifvit ett uttryck för folket. Den utgår numera till alla sina medlemmar, direkt eller indirekt, genom folkets fria val, och dessa kunna näppeligen vid utöfvandet af sitt mandat vara glömska af att detta leder sitt ursprung från tolket. Dertill kommer att de s. k. förstärkta utskotten eller nämnderna med rätt att besluta i riksdagens ställe bhfvit afskaffade. Medelst en ganska sinnrik åtgärd har den makt att slutligt afgöra om statsregleringen, som förut var åt rförstärkt statsutskott och förstärkt bevillningsutskott anförtrodd, blifvit på riksdagsmajoriteten öfverflyttad att genom samsält omröstning omedelbart utöfvas. I följd af dessa ändrade faktiska sörhållanden bar den rätt att i sista band besluta, hvilken redan 1809 års grundlag tillerkände folket genom dess representanter, blifvit återställd i det omfång som ämnadt varit. Denna rättighet sträcker sig till ärendena i allmänhet, men de inskränkningar som påträffas liksom det uppskof hvilket kan inträda innan en, möjligen tillfällig, stämning inom folkförsamlingen öfvergår ull lag, äro enligt vårt förmenande af lagstiftarne fullt åsyftade. Vi tro att dessa vära åsigter om tolkmaktens vidd och utsträckning inom vårt svenska samhällsskick kunnat, utan vidare förtydligande ord från vår sida, förstås at dem som genomläst våra förra uppsatser. Att Nya Dagl. Alleh:s förf., trots sin oändligt höga ståndpunkt inom statsvetenskapen, ändock icke nog kan förundra sig öfver att vi kunna tala om parlamentarism, utan att fatta ordet i samma inskränkta betydelse som han det gör, förundrar deremot icke oss, efter den bekantskap vi fått göra med hans penna. Vår ärade motståndare säger sig sätta ringa värde på den Juridiska hermenevtiken, och i detta afseende bära också hans uppsatser alltigenom syn för sägen. Men värre är att förmågan att i allmänhet tyda andras meningar synes fattas honom. Vi beklaga oss dock ej synnerligen häröfver, ty vid denna kollision med förf:s tolkningskonst hafva våra uppsatser haft att sägna sig af ett det bästa sällskap: Sveriges grundlagar hafva råkat ut för samma öde. Det är vidare ett misstag och en missuppsattning, som -Nya Dagl. Alleh:s forf. har att förebrå oss. Låtom oss först taga misstaget i betraktande. Detta skulle ligga deri att vi betviflat det riksdagen ensam eger rätt att reglera de ordinarie statsinkomsterna, och att vi anse regeringens bifall för ändringar i dem vara erforderligt. Det tillhör ej oss sjelfve att atgöra, huruvida de ur grundlagens ord hemtade skäl, vi anförde, voro af något värde. Säkert är emellertid att vi sökte bjuda på skäl. Vi nämnde vidare såsom stöd för vår åsigt att femtioårig konstitutionel häfd gillat den, samt att denna praxis varit så krafsig och bestämd att vid flera tillfällen talman vägrat proposition på yrkanden, hvilka gått i annan riktning, och att härvid talmännen fått sin vägran gillad af konstitutionsutskottet. Den mening, vi följaktligen måste anse vara mest grundlagsenlig, delas dessutom af de män hvilka, om auktoritet skulle kunna åberopas i en statsrättslig fråga, företrädesvis äro att såsom sådan anse: en J. J. Nordström, en Naumann m. fl. Nu kommer likväl Nya Dagl. Alleh.s förf. — han sjelf — ech underrättar oss, utan någon vidare bevisning, att det är ett misstag. Vi förmoda att en slik naiv argumentation ej blott ensamt på oss utan ätven på andra gjort ett uteslutande komiskt intryck. Må vi derofter öfvergå till missuppfattningen. Den ligger deri att vi skulle löreställt oss och sökt inbilla andra att det erfordras vissa en gång för alla gifna former för att tränga in på det parlamentariska området. Parlamentarism, såsom vår ärade motstånlare och utan tvifvel flere med honom fatta letta ord, skulle innebära att folkets representanter kunna genomdrifva sin vilja i allt, ntan att rOarincan 2äa2s 8. OL ap a