Göteborgsposten – 5 september 1871, sida 1

—————— —4ng.— — lagen än emot sina kolleger inom pressen. Äfven Göteborgs-Posten, som råkat vara af olika mening med honom i en vigtig konstitutionel fråga, har blitvit utsatt för yttringarne af detta svallande ungdomsblod. I en uppsats, hvari oförmågan att uppfatta olika tänkandes mening blott öfverträffas af en annan egenskap, nemligen den anspråksfulla ton, i hvilken till innehållet särdeles anspråkslösa anmärkningar blitvit affattade, drager förf. i härnad emot våra åsigter, och han tillspetsar sitt slutomdöme angående dem i följande opå kallade och löjligt öfvermodiga förmaning: det vore skäl att icke alldeles så lättsinnigt behandla saker i allvarliga uppsatser. Vi torde, innan vi öfvergå till vårt svaromål, behöfva påminna läsaren om det ämne, som utgör tvistepunkten mellan oss och vår ärade motståndare. En oificiel förf. i Posttidn. hade nyligen uppträdt emot det ofta inom pressen framställda påståendet att den förändring, som år 1866 vidtogs i Riksdagsordningen, ej blott utgjorde en reform med afseende på folkrepresentationens sammansättniog, hvarigenom denna blifvit mera tidsenlig, utan sträckte sig äfven till förhållandet mellan statsmakterna, så att statsskicket blifvit eller stod på väg att blifva hvad man kallar parlamentariskt. I motsats härtill sökte denne förf. göra gällande att de grundvalar, uppå hvilka Sveriges konstitution tilförne hviat, äfven efter den nya Riksdagsordningens antagande qvarstå orubbade. När vi upptogo denna fråga till betraktande, kommo vi till den slutsats att om man fattade uttrycket: parlamentariskt i den snart sagdt tekniska betydelse ordet erhållit, enligt hvilken det anses alldeles liktydigt med det i England herrskande statsskicket, måste vi för vår del gifva Post-tidn:s sörsattare rätt. Grundlagen lägger nemligen, efter vårt förmenande, uttryckligt hinder i vägen för att anse det Sveriges regent skulle vara förpligtad att, såsom förhållandet är med regenten i England, inskränka sin verksamhet till att endast gifva en formel sanktion åt de beslut, hvilka till undertecknande framläggas för honom af ett ministerråd, som dertill taktiskt ej tillsättes af honom, utan af parlamentet. Vi medgåfvo samtidigt att om man blott icke äflas att i ordet parlamentarism inlägga begreppet om Englands styrelsesätt i hela dess egendomlighet, så ega äfven vi ett parlamentariskt statsskick, ehuru uppvuxet på inhemsk grund och i åtskilliga punkter olika med den samhällssorm, hvilken vanligen ensam hedras med en sådan benämning. I uttrycket parlamentariskt ligger nemligen ej något annat eller mera än att folkets representanter i allmänhet skola bestämma riktningen af samhällets utveckling. Sådant har ock förhållandet förtattningsenligt varit hos oss, åtminstone sedan 1809 års grundlag antogs, och i tillämpningen har grundsatsen blifvit betydligt lättare att genomföra sedan en förändring i Riksdagsordningen år 1866 kom till stånd. Ur teoretisk synpunkt sedde äro visserligen de konstitutionelle normerna efter represontationsförändringen ännu hufvudsakligen desamme som förut, men icke så i praktiskt hänseende. De gamla riksstånden hvilade på det antagandet att de intressen, som at dem representerades, i sin sammanfattning utgjorde hela statsändamålet. Adela skulle representera den större jordegendomen och i förening med presteståndet den högre andliga kulturen, borgareståndet tillvarataga städernas och bondeståndet de mindre jordbrukarnes intressen. Sådan var den fiktion, hvarpå de vetenskapligt bildade försvararne af den forna ståndsrepresentationen på senaste tid grundade sitt försvar. Äfven om hvarje stånd fuliföljde sitt särskilta intresse, menade man, skulle dock alltid äfven härvid ett berättigadt statssyfte förverkligas, synnerligast som detsamma aldrig kunde genomlöras utan genom en kompromiss med de öfrige stånden, hvilken måste betaga förslagen det mesta af deras egennyttiga karakter. Man erkänner numera allmänt huru oberättigade den anförda fiktionen och det på densamma grundade försvaret voro. Låt vara att teorin egt något stöd i forhållandena under förflutna århundraden, säkert är att hon ej egde det vid den tidpunkt då reformen antogs. Adeln kunde ej vidare anses såsom den naurlige målsmaunen för den större jordegendomen, ty den hade istället öfvergått till att blifva ett hofoch tjenstemannastå d. Presteståndet represeuterade numera endast en del af den iosela kulturen, och utgjorde äfven detta en tjenstemannaklass, iföljd af sitt kall — 1 oo RR LR