Göteborgsposten – 1 september 1871, sida 1

Stockholms hypotekskassa, som länge intagit j en afvaktande ställning och derföre varit utsatt för mycket klander, har nu plötsligen beredt hufvudstadens fastighetsegare den angenäma öfverraskningen, att kassan nu utlemnar ouppsägbara amorteringslån utan något kapitalafdrag. Det är, såvidt mig bekant, det törsta exempel på många år, att ouppsägbara amorteringslån blifvit sastighetsegare erbjudna, utan att långifvaren begärt kapitalrabatt eller andra ertra formåner. Den trågan gör sig nästan sjelf: huru har det varit möjligt för Scockholms hypotekskassa att utlemna amorteringslän al pari, då aAllmänna hypotekskassan icke ännu kunnat bereda sina låutagare samma fördel? Det är en ganska märklig fråga, men svaret derpå ändå märkligare. Förhållandet är, att Stockholms hypotekskassa har fått ett godt handtag af Stockholms enskilda bank, som således medelbarligen beredt hufvudstadens fastighetsegare fördelen att erhälla ouppsägbara län. Au det träffade aftalet mellan de begge penningeinrättningarne måste grunda sig på ömsesidiga fördelar, är både buligt och antagligt. Huru det är uppgjordt känner jag icke, och det kan ätven vara likgiltigt, då resultatet af uppgörelsen bhfvit utgifvandet af ouppsagbara län al pari. En reflexion tillåter jag mig. Huru besynnerligt att se en enskild bank, som blitvit beskylld for att endast utlemna Ytterst korta lån-, nu räcka handen till en inrättning for sasuughetsbeläning, eller lån at det langsta slag som någon kunnat tänka sig, — mähanda med undantag at det länesält, som den skamtsamme Carl Anders Larsson från Maspelösa en gäng föreslog i Andra kammaren, nemligen län utan ålerbetamingsskyluighet, Sä halva tiderna förandrat sig, och bäst är väl om vara penningeinratunngar ostörda få samverka Ull tromma för längitvare och låntagare. I sammanhang härmed torde — till slut — kunna tillåtas mg berätta, att jag under mitt vistande i Göteborg bland andra iedamöter af landtbruksmotet träffade bankdirektören higgande tragan, hvad han tyckte om utställniusen och mötet i dess heluet? Han svarade: utställniogen är högst Intressant; men motet är tråkigt; ty jag nar icke nu lyckats påtrafla en enda lanatbrukare som vill omstöpa vårt bankvasender-. Sedan någon tid har det varit temligen allmänt bekant att excellensen Sibbern tor korungen anmält sin önskan att lemna befattningen såsom norsk statsminister, och att hans atgång uppskjutus endast på gruad af svarigheton att sinna en etiertradare Det är klart au alskilliga kandidater uppgitvits, dels hoiestoretsassessor Lovenskiold, dels sälttygmästaren Kierulf. Men ännu säärer icke uagot desinitivi beslut vara tattadt. odestriuligi är, act lika latt som det var tör excellensen Siobern att intaga statsmmistersplatsen efter excollenden Due, lika svärt blir det att nu efterträda den förstnämnde. Excelleusen Siwobern eger alla de egenskaper som tordras på denna, 1 flera afsvenden öutaliga plats, vch ehuru den är ganska frikosugt doterad, har excelleusen Sipoern har utotvat en så storartad representauonsskyldighet, att den ganska säkert icke kunnat fullgöras, så som sket, utan medelst anlitande at hans enskilda förmögenhet. Då excellensen Åibbern anau är i sin tulla letnadskratt, ar det 10ga troligt, att han vill återgå ull privadlvet. Man gissar också, att när han lemnar det magnifika miuisternoweiet på Blasieholmen här, skor det för att mottaga någon plats som vensk-norsk minister i utlandet. Den i Wien lir var som helst ledig, och med den i Paris kan torhållandet blIifva enauauua, enar irlu. Ådelsvard, hvars helsa blef bruten under beastingen at Paris, icke larer vara ungelägen tt bibehålla sin ministerpost der. Men don ir låugt ifrån så enersträtvad som uiltorne. land annat som nu gör denna plats soga agrebel, är att letnadskostnaden enormt fordyals, Så att ingen som icke eger stor enskild fornögenhet kan mouaga deu. Mot irih. Adelvard anmärktes, att han ej utotvade så stor ästtrihet som resande svenskar tordrade, ehuru andra sidan at trovärdigt tolk försakrats, att lla eom besökte honom bletvo till hans bord bjudna. Det vissa är, att han under den lyckliga belägringsttden ådagalagt en så stor Ågorenhet mot behorvande svenskar och norrän, att de åtminstone då erkande sin tackumhetsskuld, och att han på denna välgörenet uppoffrade en högst betydlig summa. Göran. W. Jag gjorde honom den nara ull hands :