Göteborgsposten – 1 september 1871, sida 1

— —— — — — — Ni måtte haft mången både sorglig och glad erfarenhet här i verlden, käre Hiljanen; — vet ni, jag tycker alls icke att det är, som om ni vore den ni ger er ut för, sade Michaöl och såg forskande i den gamles ansigte. — Huru så? frågade denne och såg hastigt ned. — Ert tal och ert sätt att vara tyder på någonting helt annat. : — Ack ni förstår väl att en gammal sjöman, som i all sin dag irrat jorden omkring, lärt sig både ett och annat på sina många resor. — Visserligen, men det är ej detta jag menar. Säg mig, gamle vän, har ni ej en gång varit mycket olycklig? Kanske ni är det ännu? — Vill ni ej skänka mig ert förtroende, fastän min bekantskap är så kort? Det är ej af nyfikenhet jag talar, tro mig, Hiljanen, men jag vet icke hvarför jag har fäst mig vid er, så att jag riktigt håller af er. — Gör ni verkligen det? och en blixt af oförställd glädje upplyste gubbens ansigte. — Ja, svarade Michasl, räckte honom trofast sin hand och såg in i hans fuktiga ögon. — Tack för det, så har ingen talat till mig på många år. — — — Åbjo, jag skall nog tala om för er allt hvad ni vill, men sedan, sedan; det blir nog tid dertill. — Och den hemlighetsfulla kistan som folket här pratar om, att den innehöll benranglet af er hustru, hvilken ni likt salig blåskägg, kittlat ihjel och annat mer dylikt?