Göteborgsposten – 1 september 1871, sida 1

De våga ju icke ens nalkas ert fönster af fruktan, långt mindre gå in i ert rum, dit in också aldrig släppt in någon, icke ens mig. På allt det der är jag mycket, mycket nyfiken, det erkänner jag. — Jag vet det nog, sade gubben och skrattade, jag har nog sjelf hjelpt till, så godt jag kunnat, att hålla denna deras tro vid lif, ty annars hade de säkert längesedan utforekat min hemlighet. — — Alltså ändå en hemlighet? — Ja, men intet benrargel och intet lefvande heller fanns i den stora kistan, men — längre fram, längre fram, herr Joubten. — — — Hur står det till der borta hos Wäderbergs; jag har icke sett någon af dem sedan i fjol, då de också bodde här ute. Der skall nu finnas en ung flicka i huset, har jag hört, sade Hiljanen och såg nu i sin tur frågande på Michal. — Ja, en ung svenska, svarade han med en återhållen suck, — Hå, hå, hå hå! — är det på det viset, suckar man redan för vackra flickor? Men det är väl icke första gången ? — Jo, det är. det. Jag älskar henne af allt mitt hjerta och af all min själ, men — — säg, gamle Hiljanen, vet du hvad det är att älska en qvinna mer än sin lefnads sällhet mer än sin själs........ — Håll! unge man, tygla er tunga, att hon icke rusar åstad till afgrunden med er själ! — Om jag vet hvad det är att älska! — — — — Ha, ha, ha, — — om