Göteborgsposten – 29 augusti 1871, sida 1

traktande tages huru man gått till väga för att åstadkomma bergslagsbanan. Det vittnade icke om skarpsinnighet, än mindre om törutseende rörande statens tillgångar, då statsutskottet nedsatte det af regeringen begärda anslaget 2,100,000 rår till 1,500,000 rdr för fortsättande under 1872 af arbetena å Östra stambanan; att Andra kammarens majoritet skyndade att bevilja den lägre summan, anseende sig dermed hatva räddat 600,000 rdr, väckte deremot väl ingen synnerhg förvåning. Denna majoritet ville ej inse den ekonomiska fördelen af att ett arbete som måste fullbordas, blef tidigare färdigt, hvarigenom både förvaltningskostnaden minskades och statens inkomst at banan skyndsammare ökades. Dessa omständigheter insågos lyckligtvis af Första kammaren, som utan tvekan beviljade det högre, hvilket fastställdes vid gemensam votering. Denna för staten fördelaktiga utgång af frägan töranleddes sannolikt af civilministerns personliga inflytande på flera af Andra kammarens ledamöter, för hvilka han gjorde åskådligt både att den högre summan borde beviljas och utan svårighet kunde åstadkommas. Om i afseende på sättet för understöd till enskilda banor, vare sig K. M:ts af töregående riksdagar godkända eller statsutskottets deruti öfverensstämmande törslag hade af sistforlidne riksdag godkänts, nemligen att någon del af en banas anläggningskostoad skulle såsom vanslag utan återbetalningsskyldighet kunna erhällas (statsutskottet söreslog denna gåfva till högst en sjerdedel af deu beräknade anläggningskostnaden), så hade den oundvikliga följden deraf blitvit att samma intrigspel, som hittills åstadkommit så mycket ondt, skolat fortgå. Detta intrigspel skulle antagit större dimensioner om statsutskottets förslag att riksdagen skulle pröfva och bestämma, hvilka enskilda jernvägar borde komma i åtnjutande at statsbidrag, hade gått igenom, ett förslag, hvari detta utskotts benägenhet att gynna fiske i grumligt vatten likvisst så påtagligt framträdde, att riksdagen med lofvärd enighet förkastade detsamma, på tamma gång förslaget om beviljande af anslag utan återbetalningsskyldighet äfven ogillades. Regeringen föreslog välbetänkt att 5 mill. rdr skulle såsom extra anslag beviljas, att med 1 mill. årligen af K. M:t användas till understödjande at enskilda jernvägsanläggningar vare sig medelst försträckning i form af lån, eller avslag utan återbetalningsskyldighet, enligt hvad XK. M:t i hvarje särskildt fall funne lämpligt. Statsutskottet deremot, angeläget om upprätthållandet af sin makt allt framgent, biträdde endast så tillvida regeringens förslag att 1 mill. rdr skulle anvisas att årligen utgå i femton (i detta fall var utskottet särdeles frikostigt), men riksdagen skulle prötva hvilka enskilda jernvägsanläggningar borde at detta statsbidrag komma i åtnjutande. Men äfven i detta fall motade riksdagen Olle i grinden — inseende att om utskottets törslag antagits så skulle de gamla sörderfliga intrigerna blifvit fortsatta under loppet af 15 år. Den väsendtliga skillnaden emellan dessa begge förslag är att då utskottet ville hålla intrigerna vid riksdagarne i flor, så ville regeringen åter göra slut på dem, tagande på sitt ansvar att de at representationen beviljade medlen på ändamälsenligaste sätt anvisas. Det kan ej nekas, att sedan riksdagen öfverlemnat bestämningsrätten i afseende på årliga anslaget till regeringen, har trågan om de enskilda jernvägsföretagens understödjande kommit i en vida bättre ställning. Riksdagen kan svårligen med samma opartiskhet som regeringen pröfva hvilka enskilda jernvägs företag äro ur allmän synpunkt företrädesvis förtjenta af låneunderstöu; begår riksdagen i detta fall misstag — och att så skett är obe stridligt — så tilldelar sig representationen ejelt ansvarsfrihet, men så är icke sörhällandet om regeringen gör sig skyldig till miss tag. Det kan emellertid icke bestridas, att sedan anslaget till de enskilda jernvägsföretagen ötverlemnats till regeringens törlogande, bar på civilministern ett stort ansvar blifvit lagdt så stort och förknippadt med så många vanskligheter, att fastän alltid hos ganska många en stor åtrå visar sig att Åkomma in i regeringen, civilministerståtöljen sannolikt blir den minst begärliga. Det sätt, hvarpå försvarsfrågan vid sistförliden riksdag behandlades, var visserligen bedröfligt; men den är långt ifrån ännu afgjord, endast illa behandlad, och man behöfver icke frukta, att ej den likasom alla andra vigtiga frågor blir löst, fastän tid dertill fordras. Till dess måste vi underkasta oss ätLA ——