Göteborgsposten – 29 augusti 1871, sida 1

— Ni säger jo, i stället för ja, som alla andra finnar, sade hon och skrattade skälmskt åt sin egen lilla elakhet. — Börjar ni genast att bli obeskedlig emot oss. — Ack, nej, ni kan icke tro hvad det låter trefligt! — Men försök en gång att uttala ordet Jouhten, om ni kan. — Jouchten. — Nej, icke alldeles; Jouhten. — Jouhten. — Så, nu går det bättre; åh ni skulle snart lära er finska. Har ni lust dertill? — Ack, ja! — Vill ni taga lektioner af mig? — Mycket, mycket gerna, men — — — hur ska det gå till? fortsatte hon nedslagen. — Ja, det — — — det vet jag heller icke ännu, men det blir väl alltid någon råd. — Hvad betyder det svåra ordet, som ni först frågade? — Det betyder svan, men det är äfven namnet på er lycklige språklärare. — Så, ni heter Jouch ... Jouhten? — Michaäöl Jouhten, ja. — Michaöl, upprepade Anna långsamt, liksom hade detta namn erinrat henne om någonting längesedan förflutet. — Vågar jag äfven bedja om att få veta ert namn?