Göteborgsposten – 29 augusti 1871, sida 1

dem dröja der, kanhända litet längro än hon ens sjelf skulle velat, men var det väl något ondt uti att, på detta sätt åtminstone, visa huru väl hon förstod det varma deltagande, som talade ur hans ögon. — Kommer ni att dröja i Åbo öfver sommaren, kanske? frågade han? — Troligen ännu längre. — Verkligen? utropade han med en glädje, som nästan förvånade honom sjelf. — Det vill säga icke i sjelfva staden; den familj, som jag talade om, har hyrt åt sig till sommarnöje ett ställe ute i skärgården och tänker flytta dit till midsommar och då kommer jag att följa med. — Vet ni hvad det stället heter? frågade han. — Ön, på hvilket det ligger, heter Airisma, det kommer jag nu åtminstone ihåg, annars är det ett förskräckligt svårt språk, för oss åtminstone, eder finska, — Åh nej alla språk äro lätta att lära sig, om man bara först lär sig att hålla af det folk som talar det. — Nå då vill jag försöka, försäkrade Anna med bestämdhet. — Det skall nog lyckas er. — Är ni finne? frågade hon något ifrigt, men rodnade genast, hon visste sjelf icke hvarför, öfver denna sin fråga, som ju ändå var så naturlig. — Jo, svarade han och smålog förtjust öfver hennes bryderi. — Ja, jag hör det just nu. — På hvad?