Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 2

Anna som i sin oskuld icke kunde finna det minsta underligt, skrattade endast. — Nu vill jag försöka att stå på foten, sade hon, sedan hon åter påklädt den. — — — Nej, det går icke riktigt bra. Han skyndade fram och bjöd henne sin arm, hvilken hon äfven, utan något vidare kras, antog och stöddo sig derpå, under det hon försökte gå. Månne någon af våra läsarinnor skulle tycka att hon ändå bort göra åtminstone nägra små svårigheter först, innan hon så obesväradt emottog denna arm? — — Åh, nej; icke den som är lika oskuldsfull och ren, som Anna var, men vi vilja icke tvista härom; — var så god och gå sjelf ut på landet och spatsera med en tung urmakareson på armen; fall omkull och vricka foten, så att det gör dugtigt ondt, och låt sedan en ung vacker, i alla afseenden hygglig man komma och bjuda dig sin arm till stöd! sSedan få vi talas vid. — På det här sättet skulle jag nog kunna gå tillbaka till mitt sällskap, sade hon och såg upp i hans ögon för att fråga om han ville följa henne. — Hvart får jag föra er? frågade han och strålade af benndran och glädje, när han såg hur vacker hon var, sisynnerhet nu, sedan hon fått rosor ibland liljorna på kinderna. — Gud ske lof att hon föll omkull! sade han tyst till sig sjelf, men menade säkert intet elakt dermed. — Dit bort till promenaden, om ni verkligen skulle vilja vara så god, min herre. Men jag måste först försöka om jag ken bära lille Carl, ty han är så trött, vi ha redan gått länge omkring.