Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 2

endast jemförelsevis ringa, och att man med allvar måste rikta sina tankar på de stora sociala frågorna och taga itu med dem, innan de uppträda som vulkaniska krafter, hvilka begrafva allt i ett gemensamt jordskalf. Det har redan litet hvarstädes under den korta tiden sedan Mars månad kommit en klarhet öfver denna ställning, som man förut saknat. och man börjar nu att i allt större och större omfång intränga i dessa stora, hittills ouppmärksammade framtidsfrågor. De socialistiska fordringarne ha fått ett organ, hvars devis är V Internationale s motto, som uttryckligen förklarar, att det bekänner sig till socialismen i alla dess konseqvenser, och som på ett mycket beklagligt sätt efterpladdrar och bär mar de nästan alltid af misskända snillen och misslyckade intelligensproletärer redigerade franska och tyska socialistiska organerna, hvilkas samvetslösa förvrängningar och planmessiga ifver att undvika hvarje tanke på verk liga reformer och framsteg i hög grad skadat och skola skada den sak, de utropa såsom sin. Det är nu mycket intressant att iakttaga, huru våra bondevänliga blad ställa sig till de socialistiska tendenserna och deras här i landet framkomna organer. Redan under Kommunens kamp mot Versaillertrupperna och de förfärliga händelser, eom afslöto denna, påträffade man i bondevänliga blad, såsom vi förut påpekat, märkliga yttranden af sympati för kommunisterna, eller i alla händelser af brist på antipati för deras vandalismer. Nu träder detta ännu tydligare i dagen, och rundtomkring i den bondevänliga pressen möter man det ena märkliga draget efter det andra. Veile Amts Folkeblad förklarar, att landtmannademokratien och hela medelklassen i städerna skola kunna ansluta sig till det socialistiska partiet, hvilket bladet önskar må vara verksamt i Köpenhamn och andra städer. Samma innerliga önskan att gå så långt som möjligt tillsamman med den rena socialismen visar sig i det sätt, hvarpå sådana tidningar som t. ex. Nakskov Tidende och Aarhuus Amtstidende återgifva det ena stycket efter det andra af Socialisten (i Köpenhamn), på samma gång som de innehålla originaluppsatser, skrifna i den mest utprägladt radikala anda. Det är ej nog med att dessa tidningar intaga sentimentala skildringar från de förtärande scener i Paris, der de flyende kommunisterna omtalas på samma sätt som de kristna martyrerna i den romerska kejsartiden, eller artiklar som åtminstone till det yttre sullständigt öfverensstämma med bondevänliga planer om afskaffandet af arm och flotta. Man går ävnu längre. Det lollandska bladet meddelar sålunda på en framstående plats en insänd artikel, hvilken börjar med följande karakteristiska ord: Det är en sur tid för konungarne, sedan monarkien blifvit kasserad i Frankrike och republiken, den enda respektabla regeringsformen, införts ... Man ser, att man kan regera förträffligt utan konung, och man inser, att konungadömet är oförenligt med den sanna friheten, med demokratien. Artikeln slutar med den förhoppningsfulla försäkringen: ÅRepubliken i Europa har nu de bästa utsigter för sig; aristokraternas försök att återkalla forntidens miiitärdespotism äro vanmäktiga; de nio tiondedelarne af Europa stå på språnget att följa Frankrikes exempel. Detta är onekligen rena verba! Vår fordom Ålojala, konungsligt sinnade, sannt konservativa demokrati bereder sig, åtminstone inom vissa kretsar, till att bli politiska och — hvad som ej mera kan skiljas härifrån — sociala radikaler af den vanliga kontinentala typen. I vies mening kan man härom säga, att det är en allmän naturlag, som de härvid följa; den stora europeiska rörelsen går också öfver den smala Kongeagen, och våra danska demokrater kunna icke, i strid med sina meningsvänner inom hela verlden, fortsarande vara konungens bästa undersåter, Vi antaga vidare, att det ännu icke finnes skäl att stöta i allarmtrumpeter eller att ande republikens införande såsom något, hvarom förslag kan väckas å instundande riksdag. Vi äro ötvertygade om att, itall det äfven här en gång kommer till allvarliga kriser, från ingendera sidan den moderation och rättskänsla skall förneka sig, som hittills burit Danmark så väl öfver de stora afgörandena. Men om det sålunda än icke finnes något skäl att af förskräckelse tappa hufvudet, dertör att ett par bondevänliga blad skrika med, då de höra vilda rop upphäfvas emot det bestående, så skulle det likväl vara ett ännu större fel att icke akta på hvart och ett af tidens tec ken. Vi återkomma till bondevennerne och socialismen i Danmark, emedan de i mer än ett fall ha sina anknytningspunkter äfven på denna sidan om Sundet, hvarest några opraktiska drömmaro jemväl drifva satsen om allmän afväpning, om armens och flottans indragande och ersättande med vett folk i vapen, hvars bottensats då kunde bli ett farligt redskap i samvetslösa ledares händer mot hela den bestående samhällsordningen. Varnande höjer Frankrike fingret. Der vet man nu, på hvilken mark man står, och man gör sig inga illusioner, hvilket bäst framgår af beslutet att genast afväpna nationalgardet och så fort som möjligt upplösa hela denna institu