Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 2

skrapat sig endast obetydligt på knät men skrek icke destomindre, som om det hade gällt lifvet. — Jag ekall straxt hemta litet kallt vatten från källan der, sade han, aftog sin hatt och kom snart tillbaka med densamma fylld med vatten, samt sin näsduk öfvenledes genomdränkt. Under tiden kunde Anna, trots sin smärta i foten, icke låta bli att med ögonen följa den vackra, resliga ynglingagestalten och de svarta lockarne kring hans blottade hafvud. Han var också verkligen hvad man kallar en vacker ung man; de mörka ögonen voro, trots sin färg, så milda och goda och hans något magra ansigte gjorde honom intressant som fruntimren säga. Dock kunde han äfven bli häftigt uppbrusande, såsom nyss, då han förargade sig öfver stenen på vägen. Han började nu att med all upptänklig vänlighet och många smeknamn till lille Calle, badda hans knä med sin näsduk, och, såsom det höfdes, vändande ryggen åt Anna, medan hon aftog sin sko och strumpa, uppmanade han henne blott att skynda sig, innan vattnet rann genom hatten; han skulle sedan straxt hemta mera. — Åh det är ingenting att tala om; jag kan röra foten hur som helst. Men hvad i ali verlden skulle folk tänka, om någon kom här förbi just nu? sade hon och skrattade. — Man skulle afundas mig, svarade han, utan att vända sig om, och beklaga mig på samma gång. — Det sednare isynnerhet, ja deri kan ni nog ha rätt. — Jag menar afundas mig för det jag får betjena er och beklaga mig att jag måste vända ryggen till.