Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 2

Fran Utlandet. Den socialistiska rörelsen har från Tyskland gått öfver Kongeaaen och inträngt i Danmark, der den synes tå en utbredning, som med skäl förtjenar uppmärksamhet, desto heldre som den väl skall en vacker dag ätven simma öfver Öresund för att först få fast fot på Skånes för demagogi så tacksamma jord och derifrån sedan tränga vidare norrut. Danska Dagbladet innebåller en talangfullt skrifven artikel, i hvilken man igenkänner denna spetsiga penna, som i en ironisk och på samma gång briljant stil brukar gissla skefheterna; artikeln berör den danska socialismen och visar, huru denna redan anfrätt de danska Bondevennerne, hvilka synas plötsligen ha blifvit riktigt fullfjädrade jakobiner. Ur denna artikel må här några utdrag meddelas, isynnerhet som den lemnar mer är en fingervisning om, huru det kan gå äfven annorstädes: Till de många motsägande dragen i vår demokratis karakteristik hör äfven, att den isynnerhet lagt an på att vara hyperlojal. Ledarne tala ej allenast om de bederliga venstermännens solida konservatism, utan betona äfven starkt deras ärfda trohet mot konung och konungahus, mot tronen och kronan. Det var ej någon blott öfvergående stämning, knuten vid vissa personliga förhållanden eller härfluten af särskild tacksamhet, utan en politisk trossats; då Fredrik VII dog, öfverflyttade våra menigmans-ledare genast folkets kärlek på Christian IX och voro nästan ännu varmare i sin tillgifvenhet för den nya än för den gamle konungen. När det skulle sägas komplimenter till bondevännerna, t. ex. af Augusti-föreningen under dess tid af svärmeri för Junigrundlagen eller af de stora bönderna i Oktoberföreningen, ljöd mellan de ljufva orden med särskilt dårande klang talet om, att man här fann det sanna konservativa sinnelaget och en lojalitet mot kronan, som stod i lysande motsats till de statsupplösande läro: satser, hvilka predikades i nationalt-liberala blad och på andra revolutionära ställen. Då grefve Frijs-Frijsenborg, sittande vid J. A. Hansens sida, afslöt det minnesvärda förbundet, gjorde han måhända ännu större intryck på bönderna genom sitt löfte om, att han och hans hus skulle tjena konungen, än genom antydningen om, att embetsmännen skulle vara statens tjenare och icke dess herrar. Kärleken till konungahuset, den underdåniga tillgifvenheten för konungens person, voro en af de starkaste länkarne mellan de stora bönderna (de adliga egendomsegarne) och de små. Man kan ej heller neka till, att vår bondedemokrati då ätven gjorde något för att törtjena lojalitetens palmer. Huru sparsamma de än voro, hörde man aldrig från deras sida något tal om, att konungadömet var ett kostsamt ting, att civillista och apanager slöko alltför mycket penningar, eller i allmänhet dessa bekanta lystringsord för demokraterna, det vill säga de hofsammaste demokraterna, i andra länder. Då Lucianus Kofod under be handlingen af lagförslaget om en utomordentlig skatt uppträdde i Folkethinget med sitt förslag om konungens skattskyldighet och under förhandlingen yttrade sig så, som om konungen blott var en hög embetsman och civillistan ingenting annat än blott en temligen bög aflöning, funno våra demokrater detta uppträdande halft komiskt och narraktigt, halft förargligt och dumdristigt; en sådan nästan öppen republikan i Folkethinget var en märkvärdighet; man visade fram bonom nästan på samma sätt som en hvit häger i en fogelsamling. Ordet republik var för det allmänna danska demokratiska medvetandet namnet på ett förfärande tillstånd, under hvilket menniskorna endast gingo omkring och slogos på gatorna med soldaterna eller med hvarandra inbördes, alltsom det bar sig... De sköna dagarne i Aranjuez tyckas dock nu skola närma sig sitt slut. Det knakar starkt i den äkta konservatismen, och vördnaden för konungadömet har fått några svåra stötar. Vi ha redan för längre tid sedan frambållit, att uppfattningen af de sociala frågorna stod i begrepp att bli bestämmande äfven för vårt politiska lit och vår partiställning här i Danmark; det har vidare påpekats upprepade gånger, att det fanns en dold socialism i den bondevänliga uppfattningen af många större frågor. Man betraktade naturligtvis då på vissa ställen detta som en ny frukt af den doktrinära illfundigheten, som ett nytt påfund af de nationalt-iberala, för att göra sina politi-ka motståndare misstänkta. Sakens verkliga sammanhang blef och blir likväl allt tydligare... De förfärliga händelserna i Paris ha öfverallt i Europa varit af samma verkan. Man har sett, att det åtminstone i flera af Europas länder existerar ett enigt, mäktigt och ständigt växande parti, hvilket förklarat krig mot hela den bestående samhällsordningen. Man har insett, att man varit sorgligt blind, då man nästan ingenstädes velat förstå detta, förrän Kommunen för få månader sedan skref det med blod och förkunnade det med eldskrift för hela samtiden. Man inser nu, att man måste öfverallt tara denne faktor med i haräknincan äfvan dar dan ännn or