Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 2

tion, som också en gång var en synlig form för den vackra tanken om Ett folk i vapen. Med allt skäl undrar man öfver, hvad som skall följa på kejsarsammankomsten och mötet mellan den österrikiske och preussiske törbundskansleren i Gastein. Att något är i görningen, är tydligt. Först sammanträffade kejsar Wilhelm och kejsar Frans Josef, derpå bade v. Beust ett sammanträde med kejsar Wilhelm, hvarefter han och v. Bismarck äfven sammanträdde. Derpå besökte v. Beust sin kejsare och aflade för honom räkenskap, under det att Bismarck var dagligen tillsammans med sin suverän. Nu skoia de båda kejsarne återigen sammantråffa, såsom det heter i Salzburg. Dock tyckes det som att dessa möten från praktiska specialfrågor förirrat sig i en töcknig allmännelighet. I den rumeniska frågan antages v. Bismarck allmänt icke kunnat förmå Österrike till nägot uppträdande. Då man insåg detta, vände sig törhandlingarne i stället om Österrikes och Preussens ställning i allmänhet. Man skall ba iogått ett förbund, men någon bestämd allians har icke knutits. Detta förbund skall gå derpå ut, att Österrike och Preussen skola gemensamt vaka ötver fredens upprätthållande i Europa, och är således Återigen förnämligast riktadt mot Frankrike, för hvars hämnd man på intet sätt är lugn i Preussen. Neue freie Presse anser detta förbund betryggadt och säger, att fransmannen känna redan på förhand, att det stora vedergällvingskrig, som de tänka att om någon tid töra, skall bli qväfdt i sin födsel, om furst Bismarcks plan uttöres och blir föremål för definitiva bestämmelser. Man följer derför ock inom den franska pressen uppmärksamt tilldragelserna på denna kant; men man följer dem äfven i Österrikes icke-tyska provinser, hvarifrån skrifves bl. a.: De författumgatrogna tyskarne kunna känna sig häraf tilltalade och finna sin fördel vid att vu erdast vara drabanter till den nya solen; men de öfriga nationaliteterna skola ej vara af denna mening, och befara högligen, att den definitiva öfverenskommelsen skall, om den kommer till stånd, äfven utan något allianstördrag medföra kejsardömets upplösning. Vi hoppas emellertid, att kabinettet drager sig ur den falska ställning, hvari det råkat genom en illslug politik. Motsatsen mellan närmandet mellan Öster : rike och Tyskland i Gastein och de inre förhållandena i Cisleitbanien, der regeringen just ligger i den våldsammaste fejd med tyskarne, är slåenda. Beust befinner sig på visst sätt utantör det hela, han står och faller icke med grefve Hohenwart, men det är han, som under en långvarig kamp med det tyska partiet sframbragt det närvarande systemet. Om det försök till försoning, som nu göres. misslyckas, drabbar nederlaget äfven Beust. Neue freie Presse innehåller också ledande artiklar, bvari bevisas, att Hohenwartska planernas misslyckande och kabinettets fall äfven måste medföra Beusts. Uppriktigbeten af Preussens vänskap skall derfer genast kunna sättas på prof. Men det visar sig redan nu, att Preussens närmande till Österrike haft de skadligaste soljder för detta, emedan det stärkt tyska partiets motstånd och förminskat utsigterna till en försoning mellan nationaliteterna. De tyska partiorganerna begagna nu tilloch: med sådana uttryck, som om de i förtroende till Tysklands bistånd heldre ville låta det komma till ett borgerligt krig, än uppgifva tyskarnes supremati öfver slaverna. Det tyska partiet bekymrar sig icke mera om Österrike, utan uppträder, som om en införlifning i Tyskland egt rum. Blir Beust, Bismarcks gamle rival och fiende, undanträngd, skall naturligtvis reaktionen med flygande fanor och klingande spel hålla sitt intåg i Österrike, der det tyska partiet skall bli det öfvervägande och Preussens inflytande afgörande. Man antager äfven, att kejsarne af Preussen och Ryssland redan öfverenskommit att gemensamt undertrycka revolutionen, som nu är socialismen, i Europa; och härför skulle nu äfven Österrike vinnas. Den heliga alliansen skulle sålunda åter födas på nytt — och v. Bismarck skulle i densamma ba ett värn mot såväl Frankrikes hämndpolitik som mot hotande inre stormar. Det är ej underligt. att man i Frankrike ängslas häröfver och vill i Wien placera en skicklig diplomat. Man nämner ingen mindre än den forne franske utrikesministern under kejsardömet, Drouyn de Lhuys, en af vår tids kunnigaste och skickligaste statsmän. Från Frankrike förljudes med märklig bestämdhet, att undervisningsministern Ju