Göteborgsposten – 18 augusti 1871, sida 2

stanna och se Lowndes. Men, sir, ni har lättat mitt sinne. Jag tycker mig se den väg jag bör gå ligga klar framför mig. Jag visste ej hvem jag skulle tro, hvad jag skulle besluta. Efter hvad ni nu sagt mig bora alla tvifvel vara skingrade. Jag mäste gifva vika; jag vill ej kasta första stenen. Mitt hjerta är lättare, fastän mina gamla ögon äro fulla af tårar. Gud välsigue er! Ni är en god man. Lowndes passerade förbi Miles straxt vid stationen. Adjunkten kände naturligtvis iger den unge squiren och gick sin väg fram. Han hyste ej någon åstundan att tala med Lowades; det skulle ha varit en pinsam ansträngning för honom. Han hade gjort hvad han ansåg som sin skyldighet och dermed punkt. Curtaret å sin sida stirrade och undrade om hans ögon eller hans minne bedrog honom. Han hade en tydlig eriuran af Miles ansigte och gestalt. Det kunde ej vara han, ty hvad kunde han väl ha att göra på Beckworth. Men vore en sädan likhet möjlig? De passerade således förbi hvarandra och gingo åt hvar sitt häll, den ene till njutningens bägare, den andre till sorgens bittra kalk. Mes Cartaret reste sig upp då hennes son nalkades och slog sina armar kring hans hals. Det fanns spår af nyss utgjutna tärar på hennes kinder, och trots honnes småleende var det lätt att se att hon befann sig i en npprörd sinnesstämning, Lowndes insåg genast att något ovanligt händt, — Nå äl, stygga barn, du har träffat henne? — Ja, jag har träffst henne. Men hvad kommer åt dig. min mor? Hvad har händt? Har någon varit här?