Göteborgsposten – 15 augusti 1871, sida 2

beklagansvärda; men ået är, för att vara opartisk, af vigt att framhålla tvenne omständigheter: l:o. Att general Lecomte fyra olika gånger på place Pigalle befallt trupperna skjuta på en oskadlig hop at qvinnor och barn; 2:0. Att general Thomas häktades i det ögonblick då han, civilt klädd, aftecknade en plan af Montmartres barrikader. Dessa båda män ha således undergått krigslagens straff, som hvarken tillåter mord på qvinnor eller spioneri. Man säger oss, att general Lecomtes afrättnin8 verkställdes af liniesoldater och general Clämens Thomas af nationalgardister. Det är osant, att dessa afrättningar egt rum inför och på befallning af nationalgardets centralkomitt. Centralkomiten hade i förrgår sitt sammanträde vid rue Onfroy, nära Bastiljen, ända tills den satte sig i besittuing at Hötel de Ville, och den erhöll på samma gång underrättelsen om, att de båda offren för tolkeis rattvisa blifvit häktade och dödade. Vi tillägga, att den gifvit befallning om en omedelbar undersökning rörande dessa händelser. Inledde icke ett dylikt brott, följdt af ett sådant försvarsförsök, på ett värdigt sätt denna makts regering, som skulle sluta i gisslornas blod och det antända Paris lågor. Redan d. 18 på aftonen och om natten besatte upproret Place Vendöme, Chateau dEau, ministerierna och IIOt:el de Ville. Framför allt itrig efter att undvika en objelplig oreda, drog regeringen sig tillbaka till Versailles under truppernas skydd och kallade till sig alla embetsmän och betjente. Under sex timmar hade hon vänt it på, att nationalgardet skulle, besvarande hennes upprepade kallelser, komma och samla sig omkring henne. Medborgarne förblefvo till största delen häpna och overksamma åskådare at händelser, som dock på ett så allrarsamt sätt hotade deras dyrbaraste inwressen. Vare sig af blindhet eller missbelatenhet eller hos vissa en mindre öppen känsla, nog af, de skulle snart, men ack för sent! ångra sin beklagiiga tillbakadragenhet. Redan d. 20 Mars och efter centralkomitens första handlingar, hvilken redan öppnade fängelserna och tog gissian, organiserades en medelpuukt för motståndet. Pressen uuderstödde modigt detsamma. Mairerna och de deputerade från Paris lade sig törsonande emellan, Ett nytt brott afbröt d. 22 alla underhandlingar. En demonstration utan vapen, hvilken egde rum på Place Vendöme inför nationalgardets stab, för att värna om den af landet valda församlingens rättigheter, mottogs med en mördande eld. Talrika offer föllo för de upproriskas kulor, och centralkomiten, som ville förklara denna nya missgerning, likasom den första, tvekade icke om att tillskriiva densamma en från denna stridandes sida utgången utgrening. Gentemot sådana handlingar syntes hvarje motstånd onödigt. Amiral Saisset, som af regeringen satts i spetsen för nationalgardet, för att gitva ordningsmånnen en samlingspunkt och en bepröfvad chef, afgick från sitt befäl, och händelserna gingo sin gång. Centralkomiten var enligt dess egna förklaringar endast innehafvare at folkets rättigheter; det hade endast bemäktigat sig dem för att rädda dem. Folket kallades att direkte utnämna sina ombud. Valen till kommunalrådet skulle ega rum den 26 Mars, och d. 28 blet den revolutionära Kommunen i Paris högtidligen installerad i Hötel de Ville. Centralkomiten, hufvudsakligen bestående at medlemmar af Ulnternationale, afgick skenbarligen före valet. I verkligheten förblef densamma den verklige ledaren at rörelsen. Det skulle vara gagnlöst att i detalj återupprepa upprorsmaktens handlingar, hvilken under mer än två månader tyngde med skräck på Paris. För den, som vill i en allmän öfverblick omfatta dem, förete de endast sommanhangslöshet och motsägelser. Intet system gäller för dem. Ögonblickets intresse eller lidelse tyckes ensamma bestämma dem. Ett gemensamt grunddrag framträder likväl uti dem: det djersva föraktet för alla de rättigheter, som Kommunen åtagit sig att bevara, och på samma gång en slafvisk etterhärmning af de åtgärder, som 1793 års regering vidtog; plagiatet af Välfärdsutskotiet eiter plagiatet af Kommunen; lagen om de misstänkta, upprättandet af revolutlons tribunalet; åtalaudet af de militärchefer, som svikits af lyckan, kortligen, allt, tills septemberblokaden fick sitt motstycke i mordet på gisslorna. Frankrikes lagliga regering hade emellertid konstituerats i Versailles, och hon sammandrog dit med tusentals ansträngningar, uuder nästan oöfvervinnerliga svårigheter de trupper som voro nödiga för ordningens återupprättande i Paris. På olika punkter af landets område hade upproriska rörelser inträffat; i Lyon, Marseille, Limoges, S:t Etienne, såväl som annorstädes, blefvo de kraftigt undertryckta. Paris förblef nu isoleradt i sitt uppror. D. 2 April började de militära operationerna: de fortforo utan afbrott till d. 2 Maj. De voro för Kommunen endast en följd af motgångar och blott en förevänning till nya våldsambeter och nya brott. Första dagen, i det ögonblick då kampen skulle börja, framtrader armåns öfverläkare, klädd med alla sin tjenstegrads tecken, bland de stridande, för att göra en sista uppmaning till försoning; han mörlas fegt af de upproriska trupperna. Liksom om Kommunen ville på regeringens medlemmar hämnas sina nederlag, anklagar hon dem och konfiskerar leras egendomar; Kommunen befaller att Thiers hus skall förstöras; slutligen dekreterar den, afundandes all vunnen ära, utan aktning för landets stora minen, inför sjelfva den segerrike framlingens ögon, utt Vendomekolonnen skall nedrifvas. Det är cj log. Kommunen tillgriper det ohyggliga systemet ned gisslan; den tager sina offer inom magistratuens och presterskapets högsta leder. Erkebiskopen et Paris, kyrkoherden i Madeleine, äfven andra preter och andliga föras i Conciergeriet tillsamman med )residenten Bonjean, hvilken arresterades i de sista lagarne af Mars. Behöfver man väl bredvid dessa tilldragelser, om dominera alla de andra, omnämna den dagliga cränkningen af de enskildas boningar, de stölder af lla slag som döljas under slöjan at godtyckliga unlersökningar, de olagliga häktningarne, den organierade plundringen, den barbariska förföljelsen af lem som ej vilja ställa sig i ledet? I början af Wpril konfiskerades presterskapets egendom. Redan lå företogs i hufvudstadens kloster och kyrkor en afbruten följd af förhatliga visitationer och helgeånande plundringar. Man bemäktigade sig d. 4 April jesuiternas ola vid rue Lhomond, den helige andes missiorers hus och dominikanerfadernas vid rue Jean de auvais. De andliga ha förolåmpats, möblerna sats och källrarne helt och hållet utplundrats. vå dagar derefter besattes kyrkan Saint-Sulpice ned militär; man bemäktigade sig seminariet och äktade föreståndaren. Man visiterade efter hvartnat Capucinernas etablissement och det som tillrde de fattigas Petites Soeurs. —:— O— u:f3N o