Göteborgsposten – 15 augusti 1871, sida 1

— Jag skulle ej tro att just detta var skälet; men naturligtvis är han angelägen om att ni skall stanna. Han skall utan tvifvel flacka här fram och tillbaka. Alla prester äro egennyttiga varelser. Jag insåg genast hans planer. — Han är en högst förträfflig man, sado Maud. Ni känner honom ej. — Jag har sett honom — det är alldeles tillräckligt. Säkert är en sådan sak omöjlig; men som han ganska tydligt sade oss att han ämnade gifta sig med er, om han finge, så vågar jag uttala den förhoppning att ni ej uppoffrar er åt en sådan karl som han är. — Jag kunde måhända göra ett långt sämre val. Om mr Miles gifte sig med mig, vore det han som gjorde uppoffringen. Men jag skall ej tillåta honom att göra denna uppoffring, tillade hon. — Nåväl — han torde vara ihärdig nog, och det ämnar äfven jag vara. Vill ni blott lofva mig att vänta? Låtom oss antaga till exempel sex månader, under hvilken tid vi kunna sätta mina känslor på prof. Få se om jag ej blir en arbetsmyra under hela denna tid, och om ej min mor derefter mottager er med öppna armar. Ett åkdon stannade utanför porten. — Nu kommer doktorn, sade Maud glad öfver att få en förevänning att slippa besvara dessa ord. Hon kunde ej — hon visste utt hon ej borde tro honom ; men hennes hufvud var oredigt. Hon kunde knappt beherrska sig sjelf tillräckligt för att lugnt kunna yttra följande ord: — Jag måste gå, mr Cartaret. Jag hoppas att hvad