Göteborgsposten – 14 augusti 1871, sida 2

hade till uppdrag att upprätta nationalgardets republikanska federation. Tre dagar derefter kunde man läsa i Cri du Peuple: vi erfara med verklig patriotisk glädje, att alla det republikanska nationalgardets komitter sammansluta sig och ämna förena sina ansträngningar med den socialistiska federations, som har sitt säte vid Place de la Corderie. Den socialistiska federation, som hade sitt säte vid Place de la Corderie. var ingenting annat; UInternationale. Planen uppgöres; upproret har artilleri och vapen; det förskansar sig på Montmartres höjder och hotar derifrän staden; det bevakar sina kanoner, påstående dem vara dess egendom, öfver hvilka staten ej har att förfoga. D. 8 Mars, sammanträder centralkomiten i Vaux-Iall och antager definitivt sina stadgar, hvilka hittills endast varit provisoriska, D. 11 antager en församling af bataljonschefer, hållen i redoutsalen, följande resolution: Alldenstund den republikanska principen står öfver hvarje diskussion, alldenstund den republikanska regeringen är folkets regering genom folket, har hvarje medborgare ej allenast rättighet, utan äfven skyldighet att försvara de republikanska institutionerna. I följd deraf förklara undertecknade bataljonschefer, att de äro fast beslutna att försvara republiken genom alla möjliga medel emot alla dem, som skulle våga att angripa henne, och att de genom samma medel protestera emot och motsätta sig hvarje försök till fullständig eller partiel afväpning af nationalgardet. Alltsom tiden går och målet rycker närmare, bli de upproriska åtgärderna djerfvare, och de ider, som tjena dem till förevänning angripas mera öppet. D. 15 Mars håller nationalgardets republikanska federation sin sjerde allmänna sammankomst. Centralkomiten begifver sig dit, redogör för sina handlingar, och de anklagade Jourde, Ferrat, Arnold, Lisbonne, Assy och Billioray indragas i dess krets af illusioner, som de påstå vara uppriktiga. Centralkomiten samlar all makten i sina händer; dess myndighet går ända derhän att motväga de befallningar som utfärdas af staben på platsen. Det är den och endast den, som större delen af nationalgardet i sjelfva verket lyder. En kris är öfverhängande, allt låter ana den. Man ser äfventyrare af alla nationaliteter skynda till, i bisarra drägter, med misstänkta later, alla revolutioners stipendierade rekryter, dystra förebåd till alla hvälfningar. Emissarier utskickas till de förnämsta landsortsstäderna, för att der framkalla förvirringar, i samma ögonblick som kampen skall brista ut i Paris. Det fortgår så till d. 18 Mars. Landets lagliga regering har emellertid icke förblitvit overksam inför de faror, af hvilka den sociala ordningen hatas. Nationalförsamlingen har, sedan den ratificerat preliminärerna, ötverflyttat till Versailles. Den verkställande makten har följt henne; den befinner sig hvarje dag i Paris, energiskt bekämpande situationens svårigheter, bemödande sig om att afväpna alla stämplingar, skingra alla missförstånd och återupprätta modet. Förgäfves vådjar den till försonliga och utjemnande ider inför fäderneslandets olyckor ; d. 17 Mars måste den, om den ej vill abdikera, besluta sig för afgörande mått och steg. Vi nödgas här afbryta återgifvandet at detta intressanta aktstycke, hvilket i en klar och till stilen angenäm, opartisk sammanfattning redogör för händelser, hvilka alltid skola fylla menniskans bröst med en känsla af förfäran öfver den afgrund, vid hvars rand man stått. Vi skola i morgon fortsätta och afsluta detsamma.