Göteborgsposten – 14 augusti 1871, sida 2

endast skola behöfva resa oss för att tillvälla oss våra rättigheter, och tyranniets byggnad skall ramla. Vi äro icke systematiska socialister, vi äro helt enkelt blott revolutionärer... -Arbetarnes rättigheter, se der vår princip; arbetarnes organisation är vårt handlingsmedel; den sociala revolutionenen är vårt mål. Oaktadt sina radikala meningsskiljaktigheter, ingingo det revolutionära partiet och Internationale snart förbund. Man finner dem redan förenade å Internationales första kongress, som hölls i Geneve i Sept. 1866. Vid samma tid och under de följande åren öppna Courrier irangaisk. Råeveil, Marsceillaise sina spalter för föreningens publicationer, dertör att hon ej har något officielt organ i Paris. Man möter dem senare gemensamt upphetsande på de allmänna mötena och efter gemensam öfverenskommelse underblåsande gatuoroligheterna. Detta är ej allt. D.26 Okt. 1868, på ett genom dess påverkan hållet meeting i London, förklarar den franska grenen af YInternationale högt, att den är en republikansk, demokratisk, social och universell republik, delande de principer, det mål och de medel, som proklumerals af den revolutionära kommunen i Paris uti dees manisester. (La voix de Pavenir, d. 8 Nov. 1868.) Händelserna af d. 4 Sept. tillfredsställde lika litet föreningens, som det revolutionära partiets planer. De båda bundsförvandterna förblefvo förenade i afvaktan på ett gynnsamt tillfälle, öppet fulltöljande sina stämplingar och enande sin verksamhet. Långt ifrån att nedslå dem, blef fiendens närvaro under Paris murar en ny näring för deras anarkiska försök. Icke nöjda med att hvarje dag i tidningarne och klubbarne fordra Kommunen och utfall i massa, icke nöjda med att ropa på förräderi vid hvarje den minsta motgång för våra trupper, fruktade de icke för att tvenne gånger, d. 31 Okt. och d. 22 Jan. kasta sina beväpnade massor på Hötel de Ville. Lyckligtvis hindrade koncentreringen af en betydande militärstyrka, nationalgaruets hällning, det allmänna ogillandet af de handlingar, som så allvarsamt komprometterade försvaret, dem från att röna framgång. De begagnade sig derför icke mindre af förhållandena till att fullständiga sin organisation. Nationalgardets allmänna beväpning, dess fördelning -efter qvarter, dess samlingspunkter för de olika ijensterna, de naturliga band som gemensamma lidanden upprättade mellan medborgarne, det missnöje som stundom uppstod genom den nödvändiga långsamheten i försvaret, det förtal hvarät denna långsamhet gaf luft, allt begagnades af dem till att utvidga sin verksamhet och tillförsäkra sig ofverseende och medbrottsliga. Man kunde snart, utan att frukta någon villfarelse, utpeka de bataljoner, som skulle vid tillfälle marschera med dem. Man igenkände dem på deras chefer, itriga revolutioner eller öppet törklarade internationala; man igenkände dem på deras soldater, hvilka alla marscherade hellre för VInternationale än för fäderneslandet. Inom vissa andra bataljoner gjorde det anarkiska inflytandet sig äfven kännbart genom lika obilliga som illusoriska federationsider. Folket, sade man, borde sjelft öfvervaka sina intressen; innehafvare af sina rättigheter, borde det försvara dem till hvad pris som helst; ingen kunde disponera deröfver emot dess vilja. Sådan var den djupt upprörda sinnesstämningen, då d. 18 Jan. underrättelsen om den nya vapenhvilan spred sig i Paris. Den förorsakade der en djup häpnad. Med somligas missräkningar förenade sig andras harm, misstroende hos en stor del och isynnerhet arbetaremassornas fruktan för att snart se ett sysslolöst lefnadssätt upphöra med det anslag, som underhöll det. Samtidigt föllo de hinder, som det anarkiska partiet mött i sin väg under belägringen, det ena efter det andra. Vapenhvilans bestammelser hade nästan alldeles förlamat den regelbundna trnppstyrka, som var qvar i staden, under det att nationalgardet icke blifvit afväpnadt. Nilitärmyndigheterna hade endast otillräckliga trupper till sitt förfogande; den borgerliga myndigheten fanns endast till namnet. Ett stort antal medborgare hade skyndat att lemna Paris, mindre bekymrade om sina offentliga förpligtelser, än sina enskilda fördelar. En från landets inre utgången regering, den lagligaste man kunde önska sig, upprättades i Bordeaux och inledde de underhandlingar, som skulle föra till fredspreliminärerna. Detta var första gången sedan sekler, som hufvudstaden såg statsmakten upprättas utanför sina murar. Slutligen uppreste sig den för Paris alltid så vigtiga fråga om handelsintressena, en våldsam storm, som hotade med bankrutter, och invecklades, isynnerhet för den lilla handeln, med frågan om hyrorna. Det är alltifrån början otvifvelaktigt, att det anarkiska partiet begagnade sig at denna ställning, för att nyttja den till sin fördel. D. 15 Febr., efter flera förberedande sammankomster, öppnades i Tivoli-Vaux-Hall en sammankomst af delegerade ur nationalgardet och utsåg en komitå, som fick uppdrag att utarbeta de provisoriska stadgarne för en centralkomit6. Komiten utförde sitt uppdrag; en enda paragraf i förslaget är tillräcklig för att angifva den hand, som ledt saken: Hvarje medborgares rättigheter, heter det deri, räro att vara valberättigad och ha det vapen, som är nödigt för uppfyllandet af hans iörpligtelser. Nationalgardet bör framdeles ersätta de stående armeerna, hvilka aldrig varit något annat än despotismens verktyg, och hvilka tyvärr medföra ett lands undergång. Stadgarne antogos d. 24 Febr. på en ny sammankomst af delegerade, och Centralkomitän var nu konstituerad. Innan mötet skildes åt, antog det följande resolutioner, hvilka ej behöfva kommenteras: 1:o. Nationalgardet protesterar genom sin centralkomit mot hvarje försök till afväpning och förklarar — att det, om så behöfves, skall sätta sig till motvärn med vapenmakt. 2:o. Delegerade skola underställa sina resp. kompanikretsar följande resolution: Vid första tecken till preussarnes intåg i Paris förbinda sig alla nationalgardisterna att omedelbart gripa till vapen på deras vanliga samlingsplatser, för att derefter gå emot den inkräktande fienden. 3:o. Under närvarande förhållanden erkänner nationalgardet ej några andra chefer, än dem som det sjelf gifver sig. För dessa beslut sanns intet giltigt skäl i de händelser, som nyss egt rum. Deras dolda syftemal skulle också snart visa sig i hela sin fruktansvärda verklighet. D. 27 Febr. be mäktiga le sig ledarne, under forevänning af att vilja frautaga preussarne ett betydande antal kanoner som qvarlemnats i den trakt, sienden skulle besätta under sitt vistande i Paris, dessa kanoner och förde dem upp på Montmartres höjder, der de uppstälde dem i batterier. Sedan d. 25 uppmanade centralkomiten nationalgardet att icke motsätta sig preussarnes intåg. Vid samma tid förklarade den sig vara i permanent session under de tvenne nätter, som föregingo de främmande sol