Göteborgsposten – 14 augusti 1871, sida 2

— Miss Pomeroy, kan ni glömma och förlåta det förflutna! började han. Jag har kommit hit för att ligga mig för edra fötter och säga er, huru jag blygs öfver mig sjelf, och huru det smärtar mig, att min mor behandlat er så som hon gjort. Men haf medlidande med henne! Hon förstod icko er belägenhet, Jag fattar den nu helt och hållet. — Gör ni det! Hon skakade på hufvudet och fortfor: Det är svårt att förstå, huru en flicka kan önska att fly från yppighet till slsfecri. Mrs Cartaret behöfver intet öfverseende från min sida. Det var orätt af mig att söka inträde i hennes hus så som jag gjorde. Jag ser det nu. Om jag har något att förlåta, har jag mycket att bedja om förlåtelse för. — Då hon får veta, huru sakon verkligen förhåller sig — — Det är ingenting mer att veta än hon redan vet, sade Maud hastigt. — Min mor har stora fördomar och ir mycket häftig. Jag fruktar, att hon sagt .... med ett ord, vill ni förlåta henne? — Ja, jag förlåter henne. Jag har endast mig sjelf att tacka för den lexa, jag fått. Hädanefter måste jag se mig om efter arbete på andra fält. — Nej, icke så .... på samma fält, blott i en annan egenskap, sade han, åter fattande hennes hand. Ni har börjat ett arbete, som endast ni kan sluta. Hon betraktade honom för ett ögonblick. Derpå vände hon sig bort och började att plocka på murgrönan på väggen.