Göteborgsposten – 10 augusti 1871, sida 1

hvilket han offrat så mycket, sökte han återvinaa det dyrbaraste af hvad han förlorat — sin sinnesro. För trenne år sedan återkom han till sitt fädernesland. I utöfvandet af landtprestens fridsulla kall, återvann han i ännu högre grad den inre frid för sig sjelf, som han sökte. Småningom närmade han sig åter det offentliga lifvet. I den inom pressen förda diskussionen har under någon tid deltagit en man, hvars snillrika tankar ännu mera än signaturen röjde Monrad. Och nu, sedan harmonien inom hans bröst blifvit återställd, sedan hans ungdomskraft åter vaknat, luttrad tillika i erfarenhetens pröfningar, erbjuder han på nytt fäderneslandets politiska lif sin tjenst, men erhåller afslag. Det var i Helsingör som nyligen den heta valstrid stod, vid hvilken Danmarks forna premierminister, en af upphofsmännen till dess unga frihet, dess kanske mest begåfvade man mäste vika för medtäflare. Och denne medtäflare var opröfvad i statens värf, med gåfvor, hvilka äfven af hans gynnare erkändes ej kunna på något sätt ställas i jemnbredd med Monrads. Monrad har utan tvifvel begått stora fel under sin offentliga bana; han har medgifvit det sjelf. Men i nutidens debatterande representantkammare är ett politiskt snille sådant som hans alltid af nytta: det lyser och värmer äfven när det far vilse. Och bland småintressenas nitiska förespråkare kan väl behöfvas en eller annan storslagen man, Vi frukta att ej blott Danmark, utan hela Norden, kunnat hafva skäl att deltaga i den förebråelse, som en dansk bonde uttalade till Helsingörsboerna, då han vid valtillfället citerade Plougs vers om Griffenfeld: Hvor kunde I vrage for Nag og for Nid Den bedste Mand i Jer daarlige Tid Og angre det först for silde! R. AE