Göteborgsposten – 10 augusti 1871, sida 1

Men nu frågar jag mig, hvarföre jag längre skulle iakttaga tystnad? Om ni bestämt er för att ej återvända till Mortlands, vill ni då samtycka till att bli mitt ringa hems ljus — mitt lifs glädje? — Jag kan icke blifva ett ljus för någon, aldraminst åt en så ädel person, som ni är. Jag beder er, mr Miles, att icke mer tala härom. Om ni önskar, att jag skall stanna qvar här, måste ni lofva mig att icke återtaga detta ämne. Endast under detta vilkor kan jag stanna under er tants tak. Hade John varit en verldsman, skulle han ej hafva sökt att få de grymma tvifvel, som i detta ögonblick marterade hans själ, lösta genom att till Maud ställa en direkt fråga. Men han var ingen verldsman. Han betäckte sitt ansigte med sina händer, började att gå af och an i rummet, hostade och aftorkade svetten på sin panna. Slutligen utbrast han: — Vill ni gifva mitt sinne lugn? Blef ni eller blef ni icke, under eder vistelse i den der familjen, på något sätt fängslad? ..... Ni talade om ett löfte —: — Jag är icke på något sätt fängslad, sade Maud hastigt, och blodet rusade till hennes kinder. Det löfte, hvarom jag talade, hänförde sig till mrs Cartaret — till mitt qvarstannande i hennes tjenst. Är denna förklaring tillfyllestgörande för er? Var god gör hvilka frågor ni behagar? Då han härtill ingenting svarade, steg hon upp, i det hon sade: — Jag tror att det är bäst, att vi skiljas nu, Jag