Göteborgsposten – 10 augusti 1871, sida 1

år, tills den nu uttalats. Nu, Maud, då ni kastat er ut i verlden, kan jag ej längre förbli tyst. Jag tror, ja, jag tror, att jag med tiden skulle göra er lycklig. Jag väntar ej att ni nu skall älska mig; men om jag ej är alldeles motbjudande för er, så ber jag er ej kasta min kärlek alldeles ifrån er. Var säker om att en trofast kärlek, tillochmed af en man som är så litet tilldragande som jag, är bättre än att ensam kämpa med verlden såsom ni har för afsigt att göra. Den rörelse hvarmed John uttalade dessa ord var smittsam. Maud blef upprörd mot sin vilja och yttrade i vek ton: — Jag önskar att ni ej yttrat er på detta sätt, mr Miles. .. Det var illa gjordt att störa det vänskapliga förhållandet oss emellan genom — genom att säga allt detta. Men låtom oss ej tala vidare derom. Det kan aldrig ske, Detta är ett misstag från början till slut. Ni hyste medlidande med mig på Mortlands, och nu då ni tror att jag komprometterat mig genom att rymma bort erbjuder ni mig ett hem. Jag är mycket facksam mot er... jag högaktar er mora än jag högaktar någon annan man; men detta kan aldrig ske. — Lyssna till mig ännu ett ögonblick, sade John allvarligt. Är det för mig eller er jag talar? Om det är för mig, så vet Gud huru litet medlidande har att göra med min kärlek. Jag har ofta tyckt att ert uppförande varit tadelvärdt; jag har sett alla era fel, men i trots af dessa fel har jag älskat er, Maud... Jag har försökt att öfvervinna min dårskap; jag trodde att jag lyckats deri.