Göteborgsposten – 10 augusti 1871, sida 1

D Allerum (Skåne). Göteborg d. 10 Augusti 1871. Folkgunsten är föränderlig. För tretiotvå år sedan trädde i Danmark in på den politiska banan en man, om hvilken hans frisinnade landsmän enstämmigt uttalade de största förhoppningar. Sällsynt utrustad med alla förståndets och fantasiens gåfvor, med djupa kunskaper, eldig vältalighet, ren vilja och outtröttlig arbetskraft, syntes väl Monrad — ty det är om honom vi tala — vara den, som, om sådant för någon skulle lyckas, borde kunna vinna och för alltid bibehålla sina medborgares gunst. Den unge kyrkoherden kallades, efter den brytning i Danmarks inre politik som genom konung Fredrik den 7:s regeringsanträde kommit till stånd, in i sin konungs råd. Den grundlag öfver hvilken Danmark med rätta är stolt och hvars tillkomst ännu hvarje år firas medelst högtidliga fester öfverallt i landet, är till stor del hans verk. I allmänhet torde man kunna säga att det ej gifves något större framstog i Danmarks politiska lif, taget under de första sexton år som följde på den fredliga omhvälsningeu i Mars 1848, vid hvilket ej Monrads namn med större eller mindre andel är fästadt. Vikande för den reaktionära strömning, som i vårt broderland tidtals förekommit, måsto Monrad stundom återgå än till privatlifvet än till den presterliga embetsmannaverksamheten. Alltid bibehöll han dock hittills, när han så önskade, sin plats och sitt inflytande inom thinget. Det visade sig ock snart vid dessa tillfällen att regeringen, den till frisinnade tänkesätt återvända, ej kunde undvara honom. I fyra särskilta ministörer återfinnes hans namn; vid den sista af dessa kombinationer utgjorde han kabinettets ledare, och det var då grunden lades till den impopularitet, som nu ovilkorligen leder uppmärksamheten på honom och på Danmarks förhållande till denne dess kanske mest talangfulle medborgare. Man kan hysa olika meningar derom, huruvida det ur praktiskt-politisk synpunkt var riktigt att Danmark ensamt inlät sig i 1864 års krig med sin väldige granne och ej hellre, om äfven med stora uppoffringar sökte undvika denna strid. Men så mycket står fast att nationens frisinnade, i politiskt hänseende mest upplysta flertal gillade detta handlingssätt. Det utgjorde en följd af tolkets nyvaknade nationalkänsla, som redan förut satt landet i stånd att lyckligt bestå en kamp mot den öfvermäktige fienden. Och hvem var väl mera berättigad att i den kritiska tidpunkten ötvertaga ledningen an just Monrad — han som sjelf tagit så verksam del vid fostrandet at det sinnelag, ur hvilket folket skulle hemta styrka och stöd under pröfningen. Säkerligen var det med tungt hjerta, som Monrad nyårsaftonen 1863 åtog sig att bilda det kabinett, hvilket hade att bära ansvaret sör de skickelsedigra händelser, som sedan inträffade. Det var en pligt han här ansåg sig hatva att uppfylla, och den beskyllning, som i de senaste dagarne upprepats: att Monrad lättsinnigt, i förblindadt öfverskattande af egen förmåga trädt till sin gerning, är för visso oförtjent. Felet var blott att han dömde andra efter sig sjelf, att han trodde ej blott sitt folk utan äfven Europas öfriga nationer vara mäktiga af att offra allt för en ide. När motgångens timma inträdde sökte han att ingjuta nya förhoppningar hos de modfällde. Underrättelsen om Dannevirkesställningens utrymmande kom öfver folket som ett åskslag, döfvande, krossande, sönderbrytande. En dryck ur sorgens kalk— yttrade vid detta tillfälle Monrad i Folkethinget — verkar blott på den svage och fege såsom ett gift; för det manliga sinnet utgör den tvärtom ett ädelt vin, som gitver kraft och väckelse till nya ansträngningar, så att detta likt stålet från motgångens tryck reser sig med förnyad spänstighet. Man applåderar orden, men i handlingens energi kunde man ej följa den ädle föraren, Utgången af striden är oss alla bekant. Söndersliten i sitt inre af de skakande händelser, i hvilkas medelpunkt han varit ställd och i hvilkas genomförande han tagit så stor andel, företog sig Monrad något som nödvändigt måste stöta allt skikkeligt Folk: han emigrerade till Nya Seeland. Långt bort öfver hafven, sjerran skild trån det land, för