Göteborgsposten – 5 augusti 1871, sida 5

— — samt hr Ahlborns åtgöranden för att åt stoltillverkningen inom Wåhla skaffa den stora afsättning i Ryssland som han ansåg att den borde kunna erhålla. Vidare omnämnde tal. äfven med tillfredsställelse landtbruksakademiens förordande af undervisning i elementarskolorna. Det var seden hos det gamla judafolket att ingen fick lemna rabbinskolorne utan att äfven ha lärt ett handtverk, som gjorde att Paulus kunde sätta sig och syssla med sitt sadelmakeri emellan det han spridde den kristna läran, Oaktadt han var en förmögen man hade han således fått lära ett handtverk. (Dessa åsigter helsades med ljudeliga bravorop). Tal. uttryckte till sist sin mening att väfnadsindustrien i Mark, liksom i allmänhet hvarje näringsgren, sjelf borde skaffa sig sin afsättning. Som detta föredrag upptog hela den för frågans behandling auslagna tiden uppsköts den ytterligare diskussionen till annat tillfälle. Prof. Arrhenius omnämnde att en broschyr innehållande landtbruksakademiens äsigter i ämnet vore för mötesmedlemmarne tillgänglig. Till behandling företogs derefter sjette frågan i programmet: Hvilket inflytande hafva utställningarne haft på landets kreatursafvel? Prof. Arrhenius uttalade sin öfvertygelse att landtbruksutställningar hade varit af största nytta. Utan dem skulle landtbrukaren lefva öfvertygad om att hans boskapsafvel vore den bästa, utan att vara i tillfälle att se, hurudant ett godt djur bör vara. Djurafveln kunde endast på detta sätt bringas i system. Vidare hade dessa utställningar den fördel, att de vunna prisen uppmuntrade den segervinnande sjelf till ytterligare ansträngningar och hans grannar till täflan. Prof. Nathorst instämde i hr Arrhenii äsigt, men inlade sin prosest mot det förut fattade beslutet, att landtbruksmötena skola hållas hvart femte i stället för hvart tredje år. Landshöfd. grefve Sparre instämde äfven med kr Arrhenius. Anmärkte emellertid att landtbrukaren ofta, då han ser ett prisbelönt djur, säger: Det är charmant, men hvad kostar det? Och en sanning är, att om ett djur kan säljas för 900 rdr, men har kostat 2000, så vore icke mycket vunnet. Derföre borde för kommande möten bestämmas, att omkostnaderna för hvarje djurs uppfödande borde öfver detsamma anslås. Hr Stålhammar instämde med grefve Sparre, men erinrade om att man äfven borde taga i betraktande värdet af de gödningsämnen som kreaturet under tiden lemnat och genom hvilka kostnaden för dess underhåll förminskades. Hr Arrehnius anmärkte mot en bestämmelse om att egaren af ett slagtdjur icke skulle få utställa detsamma, att en sådan ginge den enskildes rätt alltför nära. Ordföranden hemställde, om ej frågan skulle anses besvarad sålunda, att utställningar haft det bästa inflytande på svenska kreatursafveln jordbruket, hvilket af sektionen gillades. : 2 Sjunde frågan gällde, huruvida statens stamholländerier och stamschäferier bereda afsedda fördelar för boskapsafveln. I diskussionen härom deltogo professor Arrhenius, som framhöll att frågan numera vore föråldrad sedan så väsentliga förändringar med dessa etablissementer företagits; landsh. grefve H. Hamilton, som var öfvertygad, att stamholländerierna i den form de haft, redan verkat mycket godt och att de äfven för framtiden skulle så göra; professor Nathorst som instämde med grefve Hamilton och vände sig mot den oförståndiga korsning af boskap som landtbrukaren ofta begagnade utan att veta hvilken följd af densamma skulle komma; hr Hoffman Bang, som försvarade schåferierna och ansåg att de uträttat mycket godt; grefve Hugo Hamilton som framhöll det orätta i att statens djur togo pris vid utställningarne; hr Nathorst, som förordade att de ej borde taga pris utan blott hålla mentions och ordföranden som ansåg att intet vidare svar på frågan behöfde gifvas — hvilket blef sektionens bes!ut. Programmets 8:de och 9:de frågor blefvo på förslag af professor Nathorst sammanslagna. De gällde gagnet af större och mindre mejerier. Samtliga talarne öfverensstämde derutinnan att mejerierna, så väl de större, tillhörande bolag, som de mindre distriktsmejerierna voro at största gagn, enär mjölk, grädde och öfriga produkter igenom dem betingade ett ojemförligt högre pris; i några få detaljer voro meningarne obetydligt delade. Regattan. I går morse böljade en oöfverskådlig menniskomassa nedåt skeppsbron, der en mängd ångare rikt prydda med flaggor voro färdiga att afgå till Hakefjorden och den der blifvande stora kappseglingen. Kl. mellan 9 och 10 afgingo 25 ångbåtar fullpackade med passagerare och straxt efter de norska kanonångbåtarne Gunhild och Glommen, med hvilken senare II. K. IL prins Oscar och landshöfdingen grefve Ehrensbärd medföljde. Bestyrelsen för regattan hade erhällis Stockholmsångaren Svea till sin disposition för dagen och inbjudit en mängd gäster af båda könen till färden. Bohusläns reg:tes musikkår utförde musik under vägen. Med åvgaren Uddeholm medföljde Göteborgs segelsällskapktill täflingsplatsen. Det var en praktfull anblick då alla båtarne nästan samtidigt afgingo, att skåda den mängd af menniskor som stodo hopade längst kajen och de små båtar som lågo liksom sådda utåt eltven, helsande de forbiilande ängarne med hurrarop. Det herrligaste solskensväder bidrog att göra askärden så angenäm som möjligt och en lätt sydlig bris krusade vågorna. Vid framkomsten till Hakefjorden lågo alla fartygen i behörig ordning vid sina bojar inväntande prinsens ankomst. Der lågo prisfartyget, korvetten Chapman, monitorerna John Ericsson och Jljolner, briggen Nordenskiöld och skennsgosse