Göteborgsposten – 5 augusti 1871, sida 5

mig, men jag måste tala rent ut. Såsom prest i er församling skulle det vara orrätt af mig att låta någon falsk grannlagenhet afhålla mig derifrån. Genom att fasthålla vid ert beslut blottställer ni er för en stor fara, ni förspiller hvad som är en qvinnas dyrbarasto egendom: ert rykte. Hon reste sig hastigt med flammande kinder och kastodo en harmsen blick på honom, men utan att yttra ett ord. Han fortfor: — Dender qvinnan vet hvarföre jag kommit hit, och har förutsagt mig att jag skulle finna er beslutsam. Jag vill ej förolämpa er genom att upprepa hvad hon sade. Vare det nog sagdt att ert qvarstannande skulle misstydas. Om ni derföre ej sjelf vill rädda ert rykte genom att oförtöfvadt och utan vidare förklaring lemna detta ställe, måste jag rädda detsamma i trots af er vilja. Jag måste säga mrs Cartaret ulltsammans. — Nej, sade Maud ifrigt. Jag vill ej att ni säger något till henne. Hon skall inbilla sig — Gud vet hvad. om ni vill säga sir Andrew huru saken förhåller sig, kan ni göra det, och jag skall sjelf skrifva till honom med posten i afton och säga honom att ingenting någonsin skall förmå mig att återvända till hans hus och att han derföre gjorde bäst i att låta mig vara i fred. Detta kan möjligtvis vara er skyldighet, jag upprepar det, men att inblanda er i mitt förhållande till mrs Cartaret kan säkert ej vara er skyldighet, och jag måste yrka på att ni ej säger något till henne. — Jag tror att ni förgäter genom hvad medel ni er