Göteborgsposten – 28 juli 1871, sida 1

——— — Ä—— riska styrelsesättet. Såsom man kunnat vänta har emellertid icko heller dess förf. lyckats i den nya riksdagsordningen upptäcka några bestämmelser, genom hvilka Sveriges styrelsesätt skulle hafva undergått någon förändring. När han likväl anser parlamentarismen hafva genom denna grundlagsförändring blifvit införd i vårt land, så stöder han sin mening hufvudsakligen på tvenne skäl. Dels har nemligen 1866 års R. O. förunnat regenten makt att upplösa riksdag samt förordna om nya val, och hvartill denna nya företrädesrättighet, om den ej skulle motsvaras af några nya förbindelser? frågar Samtiden. Och vidare har det konstitutionella samhällsskicket, enl. Samtidens mening, vunnit burskap hos oss genom den praxis som utbildat sig. ) Låtom oss först tillse, huru det förhåller sig med det sistnämnda skälet. Man vet att det redan inom privaträtten är en ytterst omtvistad fråga, huruvida häfd, praxis, förmår att betaga en skrifven lag dess kraft. Jurisprudensen uppställer i detta hänseende icke någon allmängiltig regel. I vissa länder medför häfden en dylik verkan, i andra icke; och hvad särskilt beträffar vårt land, synes föreskriften att landssed må vara domskäl der ej skrifven lag finnes, i följd af sistnämnda vilkor, betaga all möjlighet att anse sedvanan såsom en med den sanktionerade lagen koordinerad rättskälla. Detta i fråga om den privaträttsliga sferen. Men hvad vår offentliga rätt vidkommer, gifvas särskilta skäl som förhindra att inom denna en antagen praxis kan utan vidare uppbäfva det i grundlagen bestämda förhållandet emellan statsmakterna. Våra grundlagar skola tolkas vefter ordalydelsen, heter det. Denna föreskrift medgisva vi gerna vara alldeles omöjlig att strängt följa. Den verbala interpellationen, tolkningen efter ordalydelse, utgör nemligen blott ett af de momenter, som den juridiska hermenevtiken, hvilken är en fullt utbildad vetenskap, fordrar nödvändigt skola ingå i hvarje försök att tyda en lag. Men när man talar om en törändring af konstitutionen Åi trots af grundlagens bokstaf, så har man, efter vårt förmenande, icke gjort sig reda för vigten och grannlagenheten af det ämne, hvarom fråga är. Ett dylikt förfarande innebure ju ett fullkomligt förhånande af grundlagens bud att tolkningen skall vara tillochmed så sträng, att den uteslutande måste fästa sig vid ordalydelsen. Eller tror man väl att bokstafven följes, när hela lagen med hänseende till både ord och mening kastas öfver bord? Beskaffenheten af den praxis, hvarigenom vår fredliga statshvälfning anses hafva blifvit verkställd, torde också vara törtjent af noggrannare skärskådande. Största beviset för att någon förändring härutinnan inträdt skulle väl ligga i den makt riksdagen tillvällat sig att ensam bestämma äfven om de ordinarie anslagen. Detta har egt rum i två å tre år, medan under de föregående femtio åren efter antagandet af 1809 års grundlag det ansågs så tydligt att regeringens bifall härför vore erforderligt, att talman vägrade proposition på framställningar, hvilka gingo i motsatt syftning, och fick sin vägran gillad af konstitutionsutskottet. Skall nu en tvåeller treårig sed kunna bryta ej allenast grundlagens föreskrift, utan ock en motsatt sedvana, som fortgått under ett halft sekel? Skall en häfd, som i anseende till sin varaktighet närmar sig den tidrymd hvilken gör häfden enligt våra civillagar Åurminnes, vika för eneller treårig preskription, och detta till på ett område hvarest preskription ej kan ega rum? Det andra hufvudskälet som af Samtiden anföres till stöd för sin åsigt är det ofvan nämnda, att konungens nya rättighet att upplösa riksdag och förordna om nya val vore oförklarlig, såvidt ej parlamentarismen blifvit till gengäld folket gifven till gåfva. Under striderna i representationsfrågan utkom en på sin tid mycket omtalad broschyr benämnd ) Denna senare anmärkning återfinnes också i