Göteborgsposten – 28 juli 1871, sida 1

Betraktelser i Representationsfrågan af en svensk medborgare, hvars förf. söker med afseende på denna punkt utförligt utveckla att konungen icke genom denna nya honom tillerkända rätt fått större utrymme för egenmäktighet, än han redan förut eger. Förf. till detta arbete är som bekant prof. Rydin i Upsala, hvilken de med Samtiden liktänkande tyckas vilja anse såsom den enda auktoriteten i vårt land i dylika frågor, liksom icke andra högt förtjenta skriftställare och lärare inom statsrätten tunnes. Man tror sig nemligen, ehuru ofta genom en icke fullt exakt tydning af hans mening, i honom hafva funnit ett stöd för sina antaganden. Skulle han pu hafva rätt i sitt ofvan citerade påstående vore tydligtvis detta ÅSamtidens kardinalskål utan allt värde, Medgitvet emellertid, att regermgens myndighet härigenom blifvit utvidgad, följa väl ändock häraf de slutsatser, som Samtiden velat draga? Efter vårt förmenande står rätten att upplösa riksdagen i omedelbart och nödvändigt sammanhang med årliga riksdagar och årliga statsregleringar, men ej med något annat. När representanterne nu trenne gånger under en legislaturperiod skola sammankomma, kunna de, mycket lättare än då statsregleringen var treårig, använda betydande reduktioner i budgeten såsom vapen mot regeringen, äfven om stridsfältet inskränkes till den extra ordinarie statsregleringen. Man kan ju gerna gå långt i nedprutningen för ett år, i afsigt att tvinga regeringen till att foga sig efter representationens önskan, ty nästa år sammanträder riksdagen återigen och blir i tillfälle att reparera sitt fel, isall statsmaskineriets gång genom beslutet visade sig allvarligt hotad. För att förekomma alltför stora missbruk vid denna lek är det nu som grundlagen tillerkänner konungen rätt att vädja till folket sjelft i sådane saker, som ej tåla längre uppskof. När justitieministern de Geer inför konungen framlade sitt förslag till ny R. O. yttrade han ock att de ifrågavarande nyheterna ej erfordrade någon motivering, enär deras nytta var allmänt erkänd äfven af den gamla representationen (irenne stånd hade nemligen bisallit ett förslag om deras inforande och det hade endast fallit i följd af det. fjerde ståndets veto). Den förvåning som Samtiden uttalar deröfver att man ej vill. erkänna parlamentarismen vara införd i samband med kungens rättighet att upplösa riksdag, synes oss således ej berättigad, och vi hafva ej af dess skäl tunnit oss föranledda till att anse, det grundvalen för 1809 års koustitution blifvit borttagen och ersatt genom en ny. De frågorne, huruvida vi redan ega ett parlamentariskt styrelsesätt och huruvida det är önskligt att vi erhålla. ett sådant, utgöra tvenne skilda frågor. Få den första mäste vi svara nej, och vi önska åtminstone, att folket må fullt medvetet och med öppna ögon införa en så vigtig ändring i sitt samhällslif, som denna dock utgör, Hvad beträffar den andra frågan, så måste man, älven om man ej anser majoriteten ofelbar, medgifva att de flestas äsigter i politiska ting vanligen böra anses riktigare än fåtalets, Man skulle annars sakna hvarje norm för det praktiskt-politiska handlandet. Vår grundlag erkänner ock detta, när den förlagt afgörandets tyngdpunkt hos representantförsamlingen och utrustat densamma med förmåga att i allmänhet utan töfvan genomdrifva sina önskningar. När den gjort ett undantag i så måtto, att den satt regeringen å sin sida i stånd till att i vissa utomordentliga fall hindra en kanske tillfällig folkvilja ifrån att blilva straxt förverkligad, så har den härmed ett stort sytte. Frågor gitvas till hvilkas afgörande en pärvarande generation icke kan skrida med full opartiskhet, derför att deras lösning i en viss riktning medför för densamma tördelar på kommande generationers bekostnad. Är fara förhanden aw en sådan egennytta skall göra sig gällande, då är det grundlagens mening att regeringen skall kunna, med uppskof at frågans lösning, varnande och manande träda emellan. Sveriges styrelsesätt är således, såsom vi i föregående uppsatser sökt utveckla, parlamentariskt äfven det, blott mau icke fordrar att finna den engelska urbilden genomförd i hvarjo statsförfattningens detalj. Alltmer och mer stiger emellertid folkbildningen både i moraliskt och intellektuelt hänseende. Faran tör att egennyttans tillskyndelser skola segra öfver det helas väl blir derigenom allt mindre och mindre. I samma mån både kan och bör då den återhållande kraften mot det omedelbara förverkligandet af en folkets önskan minskas eller