Göteborgsposten – 24 juli 1871, sida 1

2 — torde böra förstås, att han t. ex. i afseende å tjenstetillsättningar icke får förbise de sökandes kompetens. Om tullchefen i första rummet skulle taga hänsyn till de sökandes tjensteår och pappersmeriter, så blef den gifna följden deraf att just till de mest ansvarsfulla, ansträngande och bäst aflönade tjensterna, män som redan uppnått en långt framskriden ålder befordrades. Men dermed blef staten, allmänheten och tullverket illa betjenade, ooh ett sådant befordringssystem skulle med fog ganska strängt blifva klandradt. Den i afseende å tjensteär mest meriterade sökanden till den ofvannämnda kassörstjonsten var född 1808. Inom hela tullstyrelsen finnes endast en med honom jemnårig, och inom Stockholms tullstatsafdelning endast två äldre och en jemnårig med honom. Han förordades verkligen af de begge departementscheferna till kassörstjensten och hans redbarhet vitsordades äfven på det amplaste af tullchefen, hvilken dock vid tillsättningen öredrog revisor Billqvist, ehuru han, södaf 1825, i afseende å tjensteårsmeriter var den femte i ordningen bland de sökande. Säkert är att ingen sjelfständig och för tullverkets styrelse nitälskande man skulle vilja åtaga sig chefskapet der, om han ej egde rättighet att till de mest maktpåliggande tjensterna utse de personer som han dertill ansåg mest passande; men just emedan han eger denna rättighot är det som klandret blir desto strängare om och när hans befordringsåtgärder lemna ett otillfredsställande resultat. Att förhållandet icks är sådant i afseende på hr Billqvists utnämnande till uppbördstullförvaltare, erkännes obetingadt af alla som stå med honom i beröring, och på sjelfva befordringsfrågans bedömande torde den omständigheten äfven vara af betydenhet att ingen af hr Billqvists tio medsökande öfverklagade hans utnämning. Mot deras sjelfständighet skulle det vara on dålig insinuation, om nägon ville påstå att de ej vågade anföra klagan. Den andra tillvitelsen mot tullchefen för maktmissbruk består deri att han dels suspenderat tullförvaltaren i Luleå för försummelse i tjensten och dels transporterat honom till tullförvaltareplats på annan ort och med mindre lön. Suspensionsåtgärden vidtogs sedan tullehefen vid inspektionsbesök i Luleå mottagit skriftliga klagomål af en stadens tjensteman, riktade mot tullförvaltaren för egennytta, mannamån och maktmissbruk. Den senare kunde ej förneka åtskilligt som fördes honom till last, och för dessa förseelser blef han af tullstyrelsen suspenderad. Men en anmärkning kan dock härvid göras, ehuru den ej sörekommer i Dagl. Allehanda-artikeln. Tullstyrelsen hade utan tvifvel förfarit riktigast, om hon hade i anledning af den ingifna anklagelseskristen förordnat om åtals anställande mot tullförvaltaren, då ganska säkert mera graverande omständigheter beoisats, än de som tullförvaltaren sjelf erkände, och hvilka i afseende å beskafsenheten ej stå i rätt proportion till den extrajudiciella bestraffning som honom pålades. Tullchefen insåg att kostnaderna för en sådan undersökning vid domsto, skulle blifva ganska betydliga för tullverketl och det var detta som han ville undvika; men följden deraf blef, hvad nu inträffat, att emedan de fel tullförvaltaren erkänt, samt de effekter han af skeppare erhållit rörde sig omkring ringa belopp, så stämplades den extrajudiciella bestraffningen såsom alltför sträng. Om tullförvaltaren icke vetat med sig att han felat, och att en undersökning vid domstol hade utfallit ändå mera graverande för honom, så hade han tvifvelsutan öfverklagat tullstyrelsens beslut, men han gjorde ingendera. Der han tjenstgjorde före transporten till Luleå visade han sig allt annat än undfallande. Att han ej borde få i Luleå såsom tulltjensteman qvarstanna, sedan han der komprometterat sig, var påtagligt. Han blef derföre till annan plats förflyttad, der lönen var lika stor, göromålen mindre och tjenstgöringspenningarne derföre lägre. Denna åtgärd kan ej, såsom skett, stämplas som förföljelse, snarare såsom för stort öfverseende. Inom tullstaten finnes så många oförvitliga tjenstemän, att någon af dem bort få platsen framför en så svårt komprometterad. Men i ett fall har generaltulldirektören såtagligen förlupit sig, deri nemligen, då han sitt memorial till justitiekansleren insinuerar att de oftanämnda artiklarne författats af en nedarbetare i Dagl. Allehanda, hvilken tillika ir tullbetjont och som antydes hafva funnit sig missbelåten med och öfverklagat ett tullstyrelsens beslut. Om än förhållandet är såI 2 PP LP 1 a