Göteborgsposten – 24 juli 1871, sida 1

gaf mycket akt på folks utseende, denna gång lät henne slippa ifrån att läsa högt och bad henne gå ut i parken. — Ni skall stanna uto åtminstone två timmar, sade den gamla damen. Min kära prinsessa brukade alltid säga att det ej finns något så förträffligt för migraine som frisk luft. Gå nu, ma petite. Maud tyckte ej illa om en sådan betallning. Hon, som var så van vid långa promenader och ridter, led af sitt nya instängda lif mer än hon ville erkänna för sig sjelf. Hon valde den ensligaste gångstigen, en som ledde till ett aflägset busksnår, dit ingen brukade gå. Men hon hade nu ej varit der tio minuter förrän Lowndes Cartaret stod framför henne. Han hade på en omväg begifvit sig till det ställe, dit han såg henne rikta sina steg. Hon kunde ej undvika honom, såvida hon ej ville springa sin väg, och på detta sätt ville Maud ej fly en svårighet som förr eller senare måste komma. Den måste komma: hon hade förutsett det; men hennes harm var ännu så stor, hon kände sig så uppskakad, så villrådig om hvad hon borde säga eller göra, att hon gerna skulle ha velat uppskjuta detta möte en tid, ifall det varit möjligt. Han gick rakt fram till henne och sade: — Mary, kan ni förlåta mig? Jag tror att jag måste ha varit drucken eller att era skarpa ord på morgonen gjort mig vansinnig, jag vet ej hvilketdera. Jag var mig ej lik, annars skulle jag ej betett mig så fördömdt dåraktigt som jag gjorde. (Forts.)