Göteborgsposten – 24 juli 1871, sida 1

sig mot någon annan än den ansvarige tidningautgifvaren, då i alla sall åtalet skulle riktas mot honom. Folkmötenas tid har åter inträdt. Mina göromål hafva hindrat mig att i sommar bevista något sådant möte förr än i Söndags; men då reste jag ut till Kungshättan, en liten vid Mälarens strand, på vägen åt Drottningholm, af den outtröttlige hr Wallman, f. d. egaren af Södra teatern och Mosebacke, arrenderad lägenhet, å hvilken en paviljong är uppförd, egentligen afsedd för dansnöjen till mycket godt pris. Till ett folkmöte der, innan dansen började, hade Svartsjölandets i politiskt afseende mest lifaktige man, nämndemannen Fröling, utfärdat inbjudning. Hr Fröling har jag förut haft nöjet presentera för er; men om, hvilket är möjligt, han fallit ur ert minne, så vill jag upplysa att han är en ifrig politiker, starkt utpräglad frihandelshatare, författare och talare, i alla afseendon mycket originell, men i sin ort så föga uppskattad, att han aldrig fått mer än några få röster då riksdagsmannaval förrättats. För någon tid sedan hade hr Fröling utlyst ett folkmöte vid Drottningholm; men folket uteblef i anseende till regnväder. Det till i Söndags utlysta gynnades icke heller af den bästa väderlek, men regnet började först under mötet. Det var dock ej besökt af mer än omkring 75 personer, inclusive ett ej ringa antal i skolåldern, som hade mycket svårt att hålla sig tyst och stilla. Hr Fröling utsågs med acklamation till ordförande. Sekreterarebefattningen ville ingen åtaga sig, icke ens undertecknad, som dertill af ordtöranden blef föreslagen. Han nödgades derföre sjelf föra protokollet, hvilket ock utan tvifvel var mest lämpligt. En liten brist i arrangementet upptäcktes genast. Någon klubba fanns ej att tillgå; men den fyndige hr Wallman anskaffade en trumpinne och den begagnades med framgång af ordföranden. Ordföranden upplyste att afsigten med mötet egentligen var att aflåta en tacksamhetsadress till de 106 ledamöterna af Andra kammaren, hvilka vid sistförlidne riksdag haft mod att förkasta regeringens förslag rörande landtförsvarets ordnande. Skolläraren Hult fick derefter ordet. Mot den föreslagna tacksamhetsadressen hade han ej något att invända, men tacksamheten borde ej obetingadt uttalas. Han förordade -allmän atväpning, fastän han skulle stämplas som en narr och en sosterlandsförrädare. Krig kunde aldrig ur kristlig synpunkt försvaras. De små staterna kunde i alla fall icke försvara sig och finge nog vara i fred om de ej angrepo de större. Sveriges läge var alls icke så gynnsamt som man sagt, men äfven derföre borde vi förklara att vi ville lefva i sämja med alla andra folk. De penningar som nu slösas bort på armön, borde i stället användas på jordbruket och på tolkundervisningen. (Rätt! Bra!) Ordföranden förklarade sig vilja göra ett infall. Kristlighetens bud befallde visserligen afväpning, och den förordades af filantroperna; men Åsilantropiskheten duger inte alltid. Det är silantroperna som infört frihandelssystemet, men det har ju gjort oss utfattiga och tappat blodet ur våra armar. Sverige bör ej gå andra länder i förväg. En regent och en för tillfället uppsatt minister skall dock ej ha rätt att kasta oss in i ett krig, utan hålla anda och kraft vid makt, och upprätthålla nationaliteten och ej lägga all tyngd på en skuldra, som fallet var med regeringens förslag, utan lägga något på handelskåren också, och bekämpa utländska fiender. Vi hade stora sympatier att påräkna från England. Ryssland och Preussen voro visst farliga, men hvarje buske och skogsbacke här i landet kunde göras till en liten fästning. — Hr Fröling arbetade upp sig alltmera i pathos och hade just uttalat sig om de här i landet besintliga många slafvarne under oket och en lika beskattning på alla — då han afbröts genom en blixt och ett starkt åskslag. Efter en paus frågade ordföranden: -IIar någon annan lust att yttra sig 2 — Tystnad. — Ska vi tacka de 106 i Andra kammaren: — Ja! ropades, och beslutet befästades af ordföranden med trumpinnen. Hr Ljungman fick ordet och beklagade att endast två talare yttrat sig och i motsatt syfte, men godkände dock beslutet. Ordföranden medgaf att han Åkanske icke var opartisk, och beklagade äfven att så få yttrat sig. Men Ävi lida af en splittring som är alldeles förfärlig. Icke ens tidningspressen kan vara enig sins emellan och behandla fråsorna opartiskt. Tal. förordade derföre att