Göteborgsposten – 24 juli 1871, sida 1

landet och i hvilken ortens landtbrukare kunde opartiskt upplysa hvarandra och korrigera de stora tidningarnes misstag. Hr Olsson, från Stockholm, tyckte visserligen att de 106 handlat rätt, men huru skulle de förfara vid urtima riksdagen? De borde jemte en tacksägelse få någon slags instruktion, tyckte talaren. Men det senare ansåg Ordföranden olämpligt, ty man borde ej binda representanterna; hufvudsaken vore, att sådana valdes Åsom egde menniskokärlek, ej de rika och intelligensens män. Hr Forssoll, snickaremästare i Stockholm, ville tacka de 106, som afslagit solkbeväpningen; men innan något beslöts i försvarsfrågan skulle 800-riksdalersstrecket borttagas och alla myndiga få rösta. Nu voro 56 af svenska folket rättslösa, och hvarföre skulle de nu gå i krig? Jo, för att försvara de rika och byråkraterna. Men som det nu var, skulle i fall af krig dessa 36 draga sig tillbaka. — (Nej, nej, det der är ju alldeles rasande taladt, ropades). Ordföranden anmärkte att hr Forssell hoppat in på en annan fråga. Skall den upptagas till diskusition? frågade han. (Nej, nej !) Hr Forssell menade att om hans yrkande föll, så kunde gerna tacksägelsen också falla. Hr Olsson förklarade att han ej ville framtvinga något beslut om instruktion för riksdagsmännen. Hr Hult erinrade, att fastän ordföranden med klubbslag befästat tacksägelsebeslutet, så hade han (ordföranden) sedan talat om mycket i saken, likaså Forssell. Men hvarföre ej tala om Åallmän afväpning och taga ett stort initiativ dertill ? Ordföranden medgaf att han vej var erfaren i den parlamentariska taktiken, men det var ej så farligt heller. — Han frågade: Skall det blifva allmän afväpning eller en liten beväpning?: (Nej, nej!) Hr Olsson ville ej ha ett obeväpnadt land; alla skulle vara vapenöfvade, men bort med indelningsverket. (Ja, bort med armån!) Hr Forssell höll strängt på allas lika rösträtt; sedan allmän beväpning. Vi ha en fiende norrut i Norge, som kan anfalla oss. Hr Olsson förtydligade sitt yttrande: han ville ej ha beväpning i militärväg, och ej reta de mäktige, och ej ha flera hundratusen soldater. (Bra, bra!) Ordföranden förklarade det vara kinkigt att göra proposition, då ingen sagt sin vilja riktigt bestämdt. Kanske ska vi sluta? (Ja, ja!) Och så slöts folkmötet på Kungshättan, just som musiken kom och med dem de dansanta damerna och herrarne från hufvudstaden. ÄÅtven jag måste sluta, ty mitt bref har redan blifvit för långt; men dertill är försvarsfrågan skulden. Göran.