Göteborgsposten – 21 juli 1871, sida 2

ting, 2 notarier, 3 kopister, 3 kanslister i verken. En var assessor, 3 voro råder, och 2 tjenstemän i landeorterna. Detta år var ett jemförelsevis lyckosamt år. Sex af tretiotre hade på 20 år hunnit till berglig syssla. År 1836 inskrefvos 29. Af dessa voro år 1855, eller nitton år efter inskrifningen, 12 försvunne, d. v. s. det var obekant hvart de tagit vägen, 4 hade öfvergifvit tjensten, 1 var död, 2 äro ännu extraordinarier, en hade blifvit auditör, en vice häradshösding, 2 kanslister, 2 sekreterare i verken, en assessor, en kammarherre, en underståthållare, en departementschef. Blott 5 hade således på 19 år vunnit berglig eller god syssla. Ä De år 1837 inskrifne voro 22. Ar 1855, eller efter aderton år, hade 7 försvunnit, d. v. 8. deras vistelseort var obekant, en hade i rymt, en var utgången ur verken, en A ännu qvar som extraordinarie, en var vice notarie, en kamrer, en notarie, 3 sekreterare i i verken, en landssekreterare, en advokatfiskal, en revisionssekreterare och en häradshöfding. Sammandraga vi denna tafla, så finna vi att af de under 4 år i justitierevisionen i 101 inskrifne, hade tjugo år derefter 33 spårlöst försvunnit, d. v. s. deras öde och vistelse voro för deras kamrater okände, 27 hade hunnit till trotjenaregrad, och endast 6 till tromans grad. Det är sannt att andra vägar än den civila finnas. Bland sådane torde med atseende på konjunkturen för ögonblicket den presterliga vara den förmånligaste. Med sådana utsigter skall, dock äfven denna snart för en mansålder fyllas — om i religionens och samhällets välförstådda intresse lemna vi derbän. Och dessutom, öfverensstämmer den gingso I tron om presternas stora inkomster så alldeles med verkliga förhållandet? Vi tvifla derpå, ty dels är presten — vi tala ej här om undantagen — af sjelfva sitt kall förhindrad att utkräfva sin lagliga rätt, och dels uppstår af en ursäktlig brist på förmåga att sköta affärer och jordbruk rätt betydliga afbräck, som j göra att de stora inkomsterna blifva allt annat än öfverdrifna. Antag, att en pastors lön i medeltal utgör 3000 rdr, boställets naturaprestationer deri naturligtvis inberäknade. Antages med dessa inkomster hushållet uppgå till 2000 rdr, ränta å under adjunktsoch komministerstiden åsamkad skuld till 200 rdr, tjenares löner till 300 rdr, onera till 50 rdr och boets underhåll till 300 rdr, så återstår till barnens uppfostran, kläder och diverse oförutsedda utgifter en i summa af 150 riksdaler, som, då den naturligtvis visar sig-otillräcklig, måste fyllas med skuld och låneomsättningar, hvilket oftast slutar på det sätt, att huset störtar in öfver husfadrens likkista, ifall denne under sin lifstid genom ett fortsatt skuldsättningssystem lyckats besvärja den slutliga katastrofen. Om den militära banan vilja vi, hvad utkomsten angår, knappast tala, ty utan enskild förmögenhet, ett rikt gifte, en lycklig konjunktur måste denna medföra ännu större ekonomiska bryderier, hvarför den väl också aldrig väljes för utkomstens skull. Vi se således, att våra söners framtid på den af så många afundade och eftersökta tjenstemannabanan är allt utom lofvande och att den långt från alltid tillfredsställer de billigaste fordringar på utkomst och bergliga vilkor. Hvilket medel finnes då, frågar man sig med oro, att bereda våra barn, det käraste vi ega, en bättre framtid än som nu oftast kommer dem till del? Jo, det att man utan afseende på stånd och förmögenhetovilkor vänder dem åt det håll, hvaråt deras fallenheter luta. Må den som visar utmärkande anlag för studier bli hufvudarbetare, men den som saknar dessa anlag bli kroppsarbetare. Häri ligger medlet, men också endast häruti. Förf. kände i sin ungdom en numera afliden militär med åtta söner. De fleste at dessa hade goda hufvuden; ingen under medelmåttan. De meste fäder skulle väl under sådana förhållanden ha egnat dem åt den lärda banan eller åt tjenstemannavägen. Vår man såg sin pligt mot samhället från en annan sida. Näringarne behörva ock kloka hufvuden och starka viljor; må hvem som vill trängas på embetsmannabanan; mina söner skola åtminstone ej göra det, sade han ofta, och han höll ord. Tidigt vänjde han således deras unga sinnen vid en viss vakenhet för lifvets vexlande företeelser och en viss beräknande eftertänksamhet. Han sökte utbilda omdömet genom regelns tillämpning på det enskilta fallet; han lärde dem att akta menniskan i den mån denna fyller sin plats och fullgör sin pligt, om detta också endast blir vid städet eller hyfvelbänken; han lärde dem att först den vore beklagansvärd, som under en fåfäng äflan att inkomma i herreklassens leder försummat utvecklandet af de anlag till kroppsarbete, som försynen hos honom nedlagt; han visade dem faran af allimproduktiv skuldsättning — men framför allt ingjöt han i deras unga sinnen den kärleksfullhet, den sjelfförsakelse, den ödmjukhet, som endast kunna ha sin upprinnelse i en sann gudsfruktan utan fromleri. Genom lejonmärgen af sådana grundsatser lyckades han att utveckla det rent menskliga i deras väsen, och först på LLL .1 mnii n