Göteborgsposten – 19 juli 1871, sida 2

Det har så ofta upprepats, att Preussen högt skattar allt, hvad som tillhör den allmänna bildningen, att denna åsigt nästan blifvit en trosartikel. Men det tyckes i detta fall icke vara alldeles så väl bestämdt som det låter. Under det att folketa must och merg utsugas på en till sist likväl alldeles utarmande armorganisation, under det att oerhörda summor kastas ut på allt som berör det militära området — lefva sjelfva vetenskaperna, lefva vetenskapens idkare ett torftigt lif inom den öfver sin höga bildning så gerna skrytande preussiska nationen. Men vi vilja låta ett tyskt blad sjelft tala. Magdeburger Zeitung blottar neml. förhållanden, till hvilka det fattiga Sverige skulle blygas öfver att göra sig skyldigt: Mest har under den preussiska statshushållningens ringa tillgång på penningar undervisningsväsendet lidit. Om förhållandena skulle ännu en tid fortgå så i Preussen som under de sista åren, då skulle i sjelfva verket vetenskapen och folkbildningen sväfva i den största fara. Våra preussiska universiteter gå i jemförelse med de andra tyska staternas synbarligen tillbaka, det klassiska beviset derpå är den omständigheten, att Leipzig på senaste tiden fått slera studerande än Berlin. I Preussen nöjer man sig med att då och då, för den allmänna meningens tillfredsställande, inkalla en berömd naturforskare, och lemnar derför det ofantligt öfverväsande slertalet af professorerna i så beklagliga löneförhållanden, att det är underligt, att den berömde psykologikern Beneckes sorgliga död icke redan funnit talrika efterföljare. Det kan bevisas, att de preussiska professorernas löner nu äro i medeltal några hundrade thaler lägre än år 1815. Derjemte äro de andra hjelpkällor, som förut öppnade sig för docenterna, i dag väsentligen inskränkta. Det ges ej mera några tvängskollegier, och tidens materialistiska riktning dritver studenterna tyvärr allt mer och mer till att endast höra de förelasningar, hvilka äro oundgängligt nödvändiga för dess brödstudium. Doktorspromotionerna ha inom några fakulteter förlorat sitt värde och bli allt sällsyntare. Om det icke gudilof ännu alltjemt i Tyskland funnes ideela naturer, hvilka af kärlek till vetenskapen kunna hungra, tills deras hår grånat, huru skulle väl då någon gifva sig till att bli docent vid ett universitet? Vid sidan häraf tager det sig ganska egendomligt ut, att sjelfva rikskansleren umgås med tanken att af tyska riksdagen utverka en lysande nationalbelöning i ett högt