Göteborgsposten – 19 juli 1871, sida 2

Då hon nu sträckte fram sin hand för att taga saxen, försökte han att fånga den. Hon drog den hastigt tillbaka. — Jag skulle heldre vilja ha denna lilla hand i min än alla bössor och biljardköer i verlden, Mary. — Om jag behöfde ett bevis på sanningen af hvad jag nyss sade, mr Cartaret, skulle ert uppförande nu vara tillräckligt. Ni har alls ingenting att göra och derföre söker ni att döda tiden genom att prata nonsens med mig. — Återigen orätt, Mary. Jog har mer än nog som jag borde göra. Jag skulle ha gjort visit hos Uplands i Mändags och på Grange i går, men jag föredrog att stanna hemma. — Så mycket större skam för er! En person som blott jagar efter nöjen, som ej är nyttig hvarken för sig sjelf eller andra, tyckes mig alltid vara en usel varelse. Jag hyser det djupaste förakt för sådant folk. Hon steg upp och gick till andra ändan af rummet, och han vände sig harmsen mot fönstret. Usel varelse! Förakt! Han hade aldrig hört sådana ord ens hviskas till honom förut. Han, som var sin mors. sina vänners, sillskapsverldens afgud, skulle få höra sådana ord af sin mors tjenarinna! Om det varit hennes mening att göra honom riktigt ond, hade hon lyckats fullkomligt. Han lofvade inom sig, då han stod der vid fönstret med hårdt sammantryckta läppar, att denna oförskämda landtflicka dyrt skulle få betala sina ord. Just i detta ögonblick kom mrs Rouse inrusande. (Forts.)