Göteborgsposten – 19 juli 1871, sida 2

afsigt, än att säga något, som skulle kunna ha till följd, att man nekade medlen till anskaffande af saker, som äro nödvändiga. Huru mycket jag än erkänner denna nödvändighet, vill jag likväl aldrig i denna sal åsidosätta andra afseenden, och särskilt vill jag icke låta mig förledas till att uttala fruktan för krig, hvarigenom vi skulle löpa risken, att vi, just genom att framhålla oroande momenter, utmana andra till krigsåtgärder, genom hvilka vi då kunna indragas i det krig, som vi alls icke önska. Då frågan om krig eller fred för Österrike hänger på en så lös tråd, torde det landet sannerligen ha skäl att göra sig beredt på allt. Den gamle påfven har återigen varit framme och i en ny skrifvelse återigen ådagalagt, huru omöjligt det är för honom att kunna förlika sig med vår tid och dess olika, framträdande elementer. Han har nemligen till generalvikarien kardinal Patrizi sändt följande skrifvelse, hvilken förtjenar att öfvergå till efterverlden såsom ett opus från det romerska påfvedömets sista dagar, ett af dessa nya utbrott af reaktionär feberyrsel, hvartill h. helighet under sista decenniet så ofta gjort sig skyldig: Hr Kardinal! — Då Gud i sina höga planer tillät, att Rom blef orättvist besatt, sade usurpatorerna, att Rom var nödvändigt för Italiens integritet och för det fullständiga enandet af alla dess delar, liksom om det i Italien icke finnes två små delar, hvilka ännu lyda under det gamla herradömet och, såsom jag hoppas, alltid skola göra det. De stora revolutionsledarnes plan var icke allenast att usurpera en sådan stad som Rom, utan den var och är att förstöra katolicismens medelpunkt och sjelfva katolicismen. På förstörandet at detta Guds oförstörbara verk arbeta alla gudlösa, alla fritänkare, alla verldens sekterister, hvilka alla skickat hvarandra sin Jilla kontingent till denna hufvudstad. Dessa små kontingenter förena sig till en enda kropp, och dess ändamål är att kränka och sönderslå bilderna at Guds moder och helgonen, att nedsätta och misshandla det heligas tjenare, att vanhelga kyrkorna och heligdagarne, att öka prostitutionshusen, att döfva genom helgekränkande skri och att isynnerhet i ungdomens hjertan och själar ingjuta gudlöshetens gift genom läsningen af vissa högst skamlösa, hycklande, lögnaktiga, oreligiösa tidningar. Denna helvetiska skara har företagit sig att ur Rom utdrifva, hvad hon kallar den religiösa fanatismen, såsom en italiensk filosof, osalig i åminnelse, yttrade, hvilken för några få år sedan oförutsedt dog. Efter det hon bemäktigat sig Rom, vill hon nu göra detta vantroget eller till lärarinna at en s. k. tolerant religion, såsom de vilja ha den, hvilka ej tänka på något annat lif än det närvarande, och de, hvilka göra sig en föreställning om Gud, som om Han låter allt gå som det vill och ej bekymrar sig mycket om våra angelägenheter. Och tillhör äfven den regering, som fördrager alla dessa oordningar, samma skara? Vi hoppas att så icke är, ty det skulle annars vara en sorglig förklaring om tronens fall. Emellertid skall ni, hr kardinal, för att på visst sätt sätta en damm för öfversvämningen af så mycket ondt, utfärda ett cirkulär till presterna om, att de göra sina församlirgsbarn uppmärksamma derpå, att läsandet af vissa tidningar, hvilka särskilt tryckas i Rom, förbjudes och att detta förbud meddelas dem på ett sådant sätt, att de som öfverträda det, erhålla kunskap om, att en dylik öfverträdelse icke är en tillåtlig, utan en svår synd. I afseende på allt öfrigt här ofvan nämndt och hvad angår kränkningen at Gud och kyrkan, så måste man till hvarje prest säga: argue, obsecra, increpa — bevisa, besvär, skäll. För öfrigt upplyfta vi våra händer till Gud och hoppas, att de många angreppen mot IIOnom, Hans religion och sjelfva samfundet skola taga ett slut och att vi en dag skola kunna utgå ur denna labyrint af det onda, för att i trons, moralens och ordningens skugga andas lugnt ut.