Göteborgsposten – 18 juli 1871, sida 1

— du tröttar ut mig. Mina önskningar heliga för dig? Dem liksom andra heliga saker försummar du väl myoket, min herr son. Jag har ej tålamod med dig — nej — nej — gå och kläd dig. Han böjde ner sitt småleende ansigte tills det vidrörde hennes. Förgäfves sökte den gamla damen i sin förargelse skjuta honom ifrån sig; lik en envis hundvalp, som sätter nosen desto tätare intill handen ju mer man söker hålla honom ifrån sig, sökte denne oförbätterlige unge man framkalla en smekning till tecken af förlåtelso innan han ville gå. Naturligtvis gaf den gamla damen efter, och den unge mannen skrattade, rätade på sig och gick ut ur rummet stirrande på Maud, dock utan att ådraga sig hennes uppmärksamhet, alldenstund hon var sysselsatt i en garderob och stod med ryggen vänd åt honom. Men det är sannt, garderoben hade en spegel. Mrs Cartaret var slutligen klädd och Maud måste erkänna att, trots den gamla damens låga gestalt, trots hennes gammalmodiga för att ej säga dåliga kläder, hade hon något i sitt sätt som gaf henne ett visst distingucradt utseende. Hon gick ner i salongen och den lille lorden gaf henne sin arm för att leda henne in till matsalen. Deruppe kunde Maud höra skrattet nere i matsalen, då betjenterna gingo in och ut. Hon frågade sig sjelf om hon ej skulle finna det angenämare att sitta vid bordet som gäst. Men hvarföre det? Var det ej just sådana män som hon alltid förklarat sig förakta? Hade det ej varit för att slippa ifrån sällskap som detta hon flytt från sin styffars