Göteborgsposten – 18 juli 1871, sida 1

— a BARA — ——ä — —— ställningar rörande lagkörändringsförslag någon planmessighet och inbördes sammanhang föresanns, så ha icke heller de af sack-komitöerna utarbetade förslagen erhållit det erforderliga inbördes sammanhang, som de verkligt sakkunniga anse nödigt och nödvändigt. För att undanrödja dessa olägenheter, men dock tillgodogöra det arbete som komitöerna åstadkommit, föreslog regeringen vid sistförlidne riksdag att en lagbyrå (bestående af tre personer) skulle inrättas inom justitiedepartementet, att arbeta direkt under justitiestatsministern och med åliggande att uteslutande sysselsätta sig med utarbetande, granskning och föredragning af lagtörslag i den ordning som af justitiestatsministern föreskrifves. Fastän Andra kammaren gerna hyllar den strängaste sparsamhet och tillvitar den Första motsatsen, visade den forra sig mycket ifrig för bildandet af en manstark — och således dyrare — lagkomitå med sjelsständigare och vidsträcktare verksamhet. Att delta förslag vid gemensam votering föll, och att lagbyrån blef beslutad, föranleddes troligen af justitiestatsministerns, visserligen moderata, men dock bestämda uttalande om svårigheten för närvarande att finna tillräckligt många fullt kompetenta män för en lagkomites tillsättande. Det blir sannolikt icke någon lätt uppgift för lagbyrån att tillfredsställa representationens, och särdeles majoritetens i Andra kammaren, anspråk på stor produktivitet. De som förordat en lagkomitt, skola väl icke underlåta att framhålla huru den kunnat åstadkomma både mera och bättre arbete, och troligen äfven anmärka att lagbyrån befattat sig med frågor som gerna kunnat dröjas med, men underlåtit behandla förslag som äro vida angelägnare. Sådana anmärkningar kunna naturligtvis lättare framställas än bemötas; men å andra sidan kan väl dock med temlig visshet antagas, att om en lagkomit med så stora dimensioner och med så omfattande verksamhet som man ifrågasatte, hade konstituerats, så skulle inom den en god tid blifvit först använd på det allra grundligaste meningsutbyte rörande arbetssätt och arbetsordning innan något arbete kunde påbörjas. Utan tvifvel var det särdeles tillfredsställande att riksdagen ändtligen blef enig om en ny fattigvårdslag, äfven om befogade anmärkningar kunna göras mot åtskilliga bestämmelser i densamma. Den bar tillkommit under en gynnsam period. Den ekonomiska ställningen i landet är god och ötverallt är rik tillgång på arbete; de stränga bestämmelserna i nämnde lag hade ganska säkert skolat betraktas som alltför stränga, om författningens första tillämpning skolat ske under ekonomiskt ogynnsamma förhållanden. Deremot måste man beklaga att Andra kammaren förkastade förslaget till lag rörande sparbanker, fastän ingen lag radan länge varit och ar sa af benofvet påkallad som just den ifrågavarande. Vid 1865 års utgåug uppgick delegarnes i samtlige sparbankerna behållning till nära 36 mill. rdr och uppgår sannolikt nu till 40 mill. rdr. Sparbankerna äro visserligen försedda med reglementen, men många sådana äro ytterst ofullständiga och det är en stor lycka att inga betänkligare katastrofer inträffat än som kunnat arrangerask. Men ett faktum är dock att redogöraren för en ganska stor sparbank i flera år laborerade med en ej obetydlig balans, som undfoll revisorernas uppmärksamhet, men hvilken slutligen upptäcktes genom en tillfällighet, då bristen blef betäckt af dem som öfvervakat denna inrättning. Detta timade i en stad; men sådana missöden kunna vida lättare inträffa vid sparbankerna på landet och det är rent af ett underverk att ej förluster uppkommit, då sörhällandet flerestädes är sådant, att de som äro direktörer betrakta sparbanken såsom en för dem tillkommen låneinrättning. Betecknande var ock, att då den ifrågavarande sparbankslagen i Andra kammaren behandlades, var det nästan uteslutande ledamöter af allmogen som påyrkade densammas förkastande såsom allt för sträng, då det likvisst endast var stränga kontroller och verkliga garantier som med den åsyftades. Afven här visade sig huru föga lämplig den stora majoriteten är vid lagstiftarekallets utöfvande; men tillika huru undfallande de öfriga, mera kunniga, äro för denna majoritet. Göteborg d. 18 Juli 1871.