Göteborgsposten – 18 juli 1871, sida 1

tare kan förklaras än förekommas. Emellertid försar man orätt om man frånkänner hennes goda afsigter; det är endast de solida insigterna i lagstiftarekallet som fattas henne, och om man allvarligt begrundar saken, så torde den frågan snart uppstå: När och huru har väl denna majoritet kunnat förvärfva dessa grundliga och omfattande rättsvetenskapliga studier, förutan hvilka ingen kan blifva en god lagstiftare? Man får icke! härpå svara: iden stora majoriteten behöfver icke ega dessa studier, utan blott ett sundt omdöme och oförvillade begrepp om hvad som är rätt och nyttigt; ty huru värderika äfven dessa senare egenskaper äro, så blifva de absolut otillräckliga ifråga om lagstiftning. ÅÄro ej alla derom ense, att ingen kan blifva en god domare, som ej är lagkunnig och att anlitandet af Lundeqvists juridiska handbok på långt när icke är för honom nog? Men erkänner väl den majoritet hvarom här är fråga obetingadt, att hon behöfde ega lagkunnighet för att vara lagstittare? Våra riksdagsprotokoller gifva också vid handen, att denna fråga ingalunda kan besvaras jakande. Man kan ej undgå att ofta förvånas öfver den stora lätthet hvarmed många folkombud, tillhörande denna majoritet, tilltro sig att afgöra äfven sådana lagstiftningsfrågor, rörande hvilka de verkligt lagkunniga visa sig tvekande, ehuru man icke rimligtvis kan eller bör frånkänna dessa sundt omdöme och oförvillade begrepp. Om Calonius bderättade hans landsman och vän Poppius, att formuleringen af en enda paragraf i jordebalken ådragit den förre tre sömnlösa nätter, och att när han slutligen blifvit med sig sjelf enig huru denna paragraf borde lyda, så yttrade han ändå till Poppius: Gud allena vet om jag träffat det ritta-. Från dylika betänkligheter förmår den stora majoriteten bland våra lagstiftare att raskt frigöra sig, fast öfvertygad derom att allenast den goda viljan förefinnes i tillräcklig qvantitet, så är det en ytterst lätt sak för vederbörande att både fort och väl lösa hvarje lagstiftningsfråga, men genast derefter är samma Jagstiftaregrupp mycket benägen antaga att lösningen ändå icke lyckas, eller rättare sagdt icke är konvenabel. At riksdagsförhandlingarne framgår också, att fastän nya lagförslag ifrigt påyrkas, så, när dylika framläggas, förklaras de af den stora majoriteten vara antingen för omfattande, för stränga, eller icke nog omfattande — hvarefter man förklarar sig mera belåten med den lag som redan finnes. Uppenbart är emellertid att med den stigande kulturen — utvidgandet af kunskapens träd på godt och ondt — framstår alltjemt ett oafvisligt behof både af nya lagar och af förbättringar i redan befintliga lagar, och derföre är det som vid hvarje riksdag en mängd framställningar om reformer i, eller komplettering af vår civiloch brottmålslagstiftning göras. Huru förhållandet är inom andra länders lagstiftande församlingar känner jag icke, men en egerdomlig företeelse inom vår torde det vara, att de allra flesta motioner i ofvan antydda syftning väckas just af de representanter som icke egnat sig åt rättsvetenskapens studium, hvadan motionärerna också alls icke befatta sig med att sjelfva utarbeta och framlägga lagförslag, utan endast inskränka sig till att påyrka sådana, dervid det stundom synes, som betraktade dessa motionärer effektuerandet af de lagförslagsbeställningar hvilka at dem göras skola gå lika lätt för sig, som att inom 24 timmar erhålla en fullständig ekipering enligt nyaste mod hos hr Bauer vid Gustaf Adolts torg. Den förtjensten måste dock tillerkännas representationen, att hon oförbehållsamt vidgått sin obenägenhet eller oförmåga att omedelbart åstadkomma lagtörbättringar. Representationen gör derföre vid hvarje riksdag flera eller färre frmställningar hos K. M:t om utarbetande af en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af riksdagen gillade grunder —), en fras som nästan blifvit stercotypisk, men under hvilken ligger en lättfattlig tanke. Det är ock till följd at dylika framställningar, som regeringen, med representationens goda minne, under loppet af flera år tillsatt så många specialkomitåer, i hvilka till ledamöter inkallats män inom och utom riksdagen. Men man lärer börjat tröttna vid detta sätt för lagförslags utarbetande, ehuru det sannolikt aldrig helt och hållet kan öfvergifvas, hvaremot det synes vara påtagligt, att emedan representationen för sin del hittills icke tagit hänsyn till, om i dess många särskilda fram