Göteborgsposten – 17 juli 1871, sida 2

Lowndes brast ut i ett gapskratt. — Gör ni narr af mig, Mary Hind? sade den gamla damen uppblossande. Håll tungan på er. Min herr son, då du slutat skratta skall jag bii glad; du kommer mitt hufvud att värka. Har du läst brefvet? Nåväl, är det ej mycket tillfredsställande, säg? Han hade visserligen ej läst öfver hälften deraf, men efter att ha kastat en blick på slutet lade ban nu brefvet ifrån sig på bordet. — Mycket — för dem det kan röra — ej för mig. Jag förstår mig ej på siffror, och millioner förbrylla mig alltid. Men jag skall öfverlåta marquisens anbud på en min vän, om du vill, en man som längo väntat på att ett dylikt tillfälle skulle yppa sig. — Din tok! Hvad bryr jag mig om din vän? Får jag fråga hvarföre du ej kan fara dit och döma sjelf? Jag säger ingenting mera; nu då marquisen och jag gjort upp preliminärerna, borde du sjelf taga saken om hand. Den lemnar ingenting öfrigt att önska. Hvad kan du ha deremot? — Jag tycker först och främst ej om sådana köp, för det andra har jag ej lust att bli egare af den vara som erbjudes mig, lika litet som någon annan dylik vara. Han stod bakom hennes stol, och med en ömhet som gjorde Maud helt förvånad slog han sin arm omkring moderns hals, så att hennes hufvud trycktes mot hans bröst; sedan han kysst henne sade han skrattande: — Kära gamla gumma, om du blott ville låta bli att bråka din hjerna för min skull. Om du blott ville