Göteborgsposten – 17 juli 1871, sida 2

alla nya seder och en erkesiende till England. Han höjde redan för ett par månader sedan upprorsfanan och stälde sig i spetsen för den muhamedanska reaktionen, I Furrah hade han en sammankomst med Abdel Raman och Schah Nawaz Kahn, för att uppgöra en plan om att störta emiren, hans far. Guvernören i Furrah anslöt sig till denna sammansvärjning, landtbefolkningen visade sig på allt sätt gynsamt stämd för densamma, och de hade snart under sin fana samlat en arm om 12,000 man. Med denna styrka bröto de upp från Furrah och framryckte mot Herat, hvars guvernör, Futteh Mohamed Khan hade behandlat Schahen Nawaz Khan med stort förakt, hvarföre denne törstade efter hämnd. Detta skedde redan i April, och då uttalade väl underrättade tidningar i det britiska Indien genast fruktan för, att Herat endast skulle göra svagt motstånd på grund af Futteh Mohamed Khans bekanta svaghet och befolkningens stämning, som var gunstig för Jakub hhans företag. Man förutsade, att om Jakub Khan hade lycka med sig i sina operationer mot Herat, skulle han oförtöfvadt rycka fram mot Kandahar, och man såg i det sätt hvarpå emiren Schir Ali Khan nyligen gått till väga i denna stad och mot dess guvernör, ett bevis på, att han antingen hyste stort tvifvel till dess trohet eller åtminstone icke fann det rådligt att minska dess garnison med en enda man, derföre att han befarade, att den snart skulle bli utsatt för ett fientligt angrepp. Man hade äfven fått enskilda underrättelser om, att emiren ofta fick meddelanden från guvernören i Kandahar, hvilka gjorde honom ytterst nedslagen hela dagar igenom och förorsakade honom sömnlösa nätter. Engelsmännen måste äfven haft kunskap om Jakud Thans planer, emedan de skickat emiren penningar och kanoner. I Indien ogillade man regeringens handlingssätt. Man fann det oriktigt, att hon understödde en furste, hvars trupper flyktade i slaget för vilda oorganiserade horder, hvilkas generaler visade en mycket problematisk trohet och hvars egen son ställt sig ispetsen för ett uppror. De bekymmer, som redan för två månader sedan uttalades i Indien, ha genom de sista underrättelserna blifvit rättsärdigade. Jakub Khans armö har vuxit upp till 60,000 man. IIerat har fallit i hans händer, och stadens guvernör, Futteh Mohamed Khan, har pliktat med litvet för den förnärmelse, som han tillfogat echahen Nawaz Khan. Emirens trupper förblefvo stående på halfva vägen mellan Furrah och IIerat för att afvakta förstärkningar från Kabul, men man trodde, att dessa trupper, hvilka voro ursprungligen bestämda till att befria Herat, skulle bli nödsakade att draga sig tillbaka till Kandahar, för att skydda denna. Skall detta lyckas dem? Man måste högligen bestvifla det efter de fördelar som Jakub Khan redan vunnit. ÄÅtminstone ha samma indo-britiska röster, hvilka så riktigt förutsade Herats fall, uttalat den bestämda öfvertygelsen, att hela Afghanistan skall stå öppet tör Jakub Khan efter Herats och Furrahs intagande, och man hade redan i April underrättelser trån Kabul om, att dervarande köpmän fått order från Kandahar att icke ditskicka gods och varor. I Kandahar tyckes man derför redan då hafva varit beredd på Jakub Khans företag och hans framryckande till Kandahar. Huruvida denna mohamedanska resning och fientliga stämning mot England står i förbindelse med ryssarnes nyaste företag i Mellanasien och den allmänna ryska politiken i Orienten, skall väl bli klart genom hvad som ytterligare försiggår. Kina törhåller sig ännu lugnt. Någon åtgärd har emellertid icke företagits mot de mandariner i Tientsin, hvilka äro fientligt sinnade mot främlingarne eller mot orostittarne, och den protestantiska missionen har icke heller ännu iått den begärda skadesersättningen. Kinesen Wen Siang, som författat en skrift mot missionärerna, har tvärtom mottagit lyckönskningar från högre kinesiska myndigheter och har utnämnts till statssekreterare af andra rangen. Den långmodighet, England visar emot Kina, är under alla omständigheter mycket påfallande. Taku befästas nu äfven på landsidan. De indiska tidningarne klaga starkt öfver andan bland de infödda trupperna och öfver den fullständiga bristen på sympati mellan dessa och de engelska ofsicerarne. Detta kan till en del förklara den indo-britiska regeringens tillbakadragennet och overksamhet. Den tyska pressen diskuterar fortfarande pragerfredens art. rv om. N ordslesvig och detta a —— S PEPTIDER ERP TS CR ii————6 ————————