Göteborgsposten – 17 juli 1871, sida 2

ringer det första gången till middagen. I den der byrån finner ni en svart neglig. Behandla den mycket varsamt, ty det är en mycket dyrbar neglig, mitt barn! Den har tillhört madame de Maintenon. — och är nästan lika svag som dess egarinna var, sade Lowndes i det han blickade upp från brefvet, åt hvilket han egnat blott halfva sin uppmärksamhet, ty ingen rörelso af Maud hade undgått honom. — Svag! Håll din tunga, min herre; hon var ett helgon. Fortsätt med ditt bref. Rättvise himmel! Hvad skulle de säga i Marly-les-Bois om de kunde höra dig! En sådan from qvinna! Men detta är just hädelsernas tidehvarf! Ligger mitt hår slätt i nacken, barn? Mon Dieu! hvad jag ser gul ut! Gif mig sminket. Det går ej an att deder unga karlarne få anledning säga att Lowndes Cartarets mor är en afskyvärd gammal hexa. Huru finner ni mig nu, Mary Hind? Ej så illa för en qvinna som är sextiofyra år gammal, eller hur? — Jag tycker bättre om er utan smink, min fru. — Bah! med era byskoleideer tycker ni väl att det är orätt att sminka sig? Men under sista århundradet, i de gamla goda tiderna, var ingen dame klädd — kunde ej tänka visa sig utan smink! De voro verkliga damer, med förnämt sätt att vara. Det är hvad få ha nu för tiden. Nu likna alla fruntimmer — ja, det är detsamma hvad de likna, men de se vulgära och hvad men kallar simpla ut. — Beror det förnäma sättet att vara på sminket min fru?