Göteborgsposten – 17 juli 1871, sida 2

1 110 S0UO BI UVI H36461m 8 J DD Db Från Utlandet. Lördags erinrade, är det nu ett år sedan Frankrike förklarade Preussen krig. Det vari Lördags årsdagen af denna märkliga tilldragelse, och en hvar återkallar helt visst i sitt minne den sensation som i dessa dagar för ett år tillbaka rådde inom ej blott detta samhälle, utan äfven hela landet, hvars sympatier för Frankrikes sak varit så lifliga och ännu äro så trofasta. Man rycker ej lätt ur ett folks medvetande en sekelgammal politisk förbindelse, och svensken skall städse minnas, att det var genom Frankrikes medverkan, som vårt lands stora krig för både religiös och politisk frihet i Tyskland kunde föras till en lycklig utgång ; han skall aldrig förgäta, att den franska politiken städse varit riktad på att medverka till upprätthållandet af ett starkt Norden gentemot både Ryssland och det landgiriga Preussen. Då för ett år sedan en svensk tidning framträdde med den satsen, att i detta krig Sveriges plats snarare var på Tysklands, än på Frankrikes sida, uppreste sig också den allmänna meningen deremot, icke af någon motvilja för Tyskland, utan derför att man trodde detta nu skola indragas under en hotande militarstat Preussen, hvars hela historia bär vittne om dess eröfringsnatur. De framgångar, som åtföljde tyska vapnen, franska kejsardömets fall och de franska armöbernas nederlag och fångenskap, törde också till det resultat, att Tyskland enades under Preussens konung såsom tyska rikets kejsare. Framtiden skall visa, om den allmänna meningen i vårt land dömt rätt, då den ansett och anser Tyskland vara i det närmaste uppgånget i Preussen, d. v. s. förvandladt till ett permanent militärläger, i stället för att Preussen borde uppgå i ett fritt och fredligt Tyskland. Det tjenar till intet att tvista härom, ty svaret på frågan kan endast framtiden angifva. Men visst är, att årets händelser mana hvarje folk att grusta sig till försvar, under det att kanske i stället Frankrikes seger kunnat innebära gryet till en allmän afväpning. Vi dela icke heller deras tanke, som anse, att Frankrikes seger skulle varit en seger för den ortodoxa katolicismen, för det ultramontana mörkret. Det napoleonska kejsardömet, som så mäktigt bidragit till konugariket Italiens enande, har dermed bäst ådagalagt, att det aldrig skulle göra eig till det verldsliga påfvedömets lydige bundsförvandt. Vi tro, att hvarken Frankrikes eller Tysklands seger skulle kommit att i någon verklig mån inverka på påfvodömets förhållanden. Detta är murket och af tidens tand redan så undergräsdt, att ingen verldslig makt skulle kunnat länge upprätthålla denna sjunkande institution gent emot den allmänna meningens påtryckning, den stigande upplysningen — kortligen gentemot den annalkande reformationens Ijusstänkta vågsvall. För det så strängt hemsökta Frankrike har alla olyckor oaktadt detta år kanske likväl varit helsosamt i mer än ett afseende. Det har på det mest lysande sätt bevisats, att en oinskränkt regering icke lemnar ett folk garanti för att dess heligaste intressen eller den allmänna ordningen bevaras, äfven om regeringschefen är lifvad at de bästa afsigter och den allvarligaste vilja. Det har ådagalagt, att en dylik regerings fall aflar sin bjertaste motsats, det röda spöket, som proklamerar allas välde i stället för ens, men i sjelfva verket innebär en större despotism än sjelfva den ryske autokratens och kan kullkasta alla bestående lagar och inrättningar, de der anses utgöra samfundets grundvalar: religionen, äktenskapet, egendomsrätten. 1 det att året sålunda i Frankrike visat, att allas välde är lika fördömligt som den enes, har det ätven ådagalagt det berättigade i det s. k. konstitutionela statsskicket, vare sig nu att detta har den yttre formen af en inskränkt monarki eller af en republik med en till makten inskränkt chef. Men äfven i ett annat fall har det förflutna året med dess olyckor varit till en välsignelse för Frankrike och till en helsosam maning för hvarje annat land. Det har intygat nödvändigheten af folkets upplysning, såsom tillochmed oumbärlig för en rätt användning af sjelfva den råa styrkan. Också höja sig mäktiga och vältaliga stämmor från alla sidor och alla partier, utom ett, 1 Frankrike, de der fordra, att landet nu skall med kraft gripa sig an med den länge försummade folkupplysningen, hvilken allena kan möjliggöra en verkligt demokratisk samhällsutveckling i maktens decentralisation, i kommunernas stigande sjeltstyrelse, på samma gång den är det enda Jorkliv-a hotemedlet mot massornas fångande i Såsom denna tidnings veckokrönikör i