Göteborgsposten – 13 juli 1871, sida 3

MHR VAG VV 7 77 1—2 0 2— mera ensam och öfvergifven och man skulle snart vara färdig att, på en spleen-bekajad engelsmans manår förfoga sig hädan från lifvet och all dess Kiedsommelighed, om ej slutligen räddaren, vännen, förströelsebringaren, uppenbarade sig i skepnaden af — en god bok. En god bok! Ack ja, huru mången stund af ren, oblandad njutning har ej en god bok skänkt oss, huru många af lifvets vedervärdigheter ha icke blifvit bortglömda, åtminstone för ögonblicket, under det vi i fantasiens verld deltagit i andras glädje, sällhet och lycka! Helt säkert påminner du dig ännu från din barndoms dagar, huru du uppkrupen i fönsterfördjupningen, långt sedan skymningen börjat breda sin slöja öfver naturen, lefde tillsammans med någon af dina favoriter: en af de odödliga karakterer som en Onkel Adams, Ingemanns, Walter Scotts eller Alexander Dumas snille framtrollat. Vid den åldern läser man icke, man slukar, den roliga boken följer med en under dagens mångfaldiga bestyr: i skolan, der den understundom på ett mindre roligt sätt går igen på anmärkningsbokens rena blad i form af ett retsamt streck i kolumnen: Ouppmarksamhet, vid måltiderna, derom vittna flottfläcksillustrationerna i lånbiblioteksromanerna, och hvilar till sist under hufvudgärden i broderlig förening med den sista svära katekeslexan. Man blir äldre och väljer bättre sin lektyr. Man föredrar nu kanske Törneros framför fru Schwartz, Laboulaye och Georges Sand framför Feydeau och Ponson du Terrail, Bulwer framför miss Braddon. För den som besitter den förnämsta hufvudnyckeln till bildningens tempel: språkkunskap, öppnar sig då ett oöfverskådligt fält af andlig njutning och aldrig behöfver en sådan lycklig dödlig, dåsig och gäspande framsläpa sitt lif, en trogen bild af tråkigheten på njutningens graf. Men alla ega icke denna hufvudnyckel och för dessa skulle mången rik skattkammare af höga ideer, poetiska skildringar, oöfverträfflig humor vara för alltid tillbommad, om icke lyckligtvis — öfversättare funnes till. Okända och obeundrade skulle då för mången svensk man och qvinna vara bland tyskarne t. ex.: Gerstäcker, Hackländer och Fritz Reuter, fransmännen: Balzac, Lamartine och Feuillet, enhgelsmännen: Walter Scott, Cooper och Charles Dickens. Dickens oöfversatt! Hans makalösa skildringar ur lifvet okända för hvarje i engelskan obevandrad svensk! Vi kunna svårligen tänka oss en större förlust inom detta område af jordisk njutning. Lyckligtvis är det ej så. För ingen bildad person i verlden, Sverige inberäknadt, är Dickens okänd. Vi känna alla denne skildrare af den omedelbaraste verkligheten med alla dess svagheter, dårskaper och förvillelser, men som detta oaktadt gör att vi känna oss hemmastadda, finna att lifvet dock är skönt. Vi ha alla kännt oss genomträngda af denna mäktiga realitetens poesi gom visar oss idealets trollslott ej mera på afständ, som förklarar till och med Londons dimombhöljda gator, låter sin stråle falla äfven i eländets boningar, som genomtränger hela skapelsen. Hvilken brokig verld af mästerligt tecknade figurer har ej Dickens trollpenna frambragt! De afmåla sig på vårt minnes bakgrund med samma humor i uppfattningen, samma kraftiga kolorit, som de taflor hans landsman Hogarth framkallat på duken. Den stackars, värnlöse Oliver Twist på fattighuset eller i den lurande skurken Fagins klor, Nicholag Nickleby och hans syster, deras välvist orerande mamma — en af Dickens ypperst tecknade karakterer ur verkligheten — den elegante skurken sir Mulberry Hawks och hans olyckliga offer, den unge lorden, procentaren Ralph och hans kostlige skrifvare Newman Noggs, familjen Squeers och svafvelblomutspisningen, de båda hedersmännen bröderna Checryble och den olycklige Smike, Edith Dombey, Pip Pirrip. Lilla Dorrit 0. 8. v. — ni minnes dem utan tvifvel alla. Ett bland Dickens mest helgjutna arbeär David Copperfield, hvars lefnadshistoria säges till någon del vara törfattarens egen. Ensamt detta arbete skulle varit tillräckligt att göra sin författare ryktbar för alla tider och bland alla folk. Har ni någon gång en mulen stund och vill glömma bort verlden, dess verkliga eller inbillade sorger och oförrätter, så skaffa er denna bok, läs den och ni skall snart ha glömt bort alla edra småsorger. Har ni redan läst den, well, så läs om den en gång till. Peggotty och hennes känslokanonad af smattrande lifstyckshyskor, hennes blifvande make med sitt odödliga Barkis vill gerna, tanten och hennes Janet! Åsnor! Dick med Carl d. I:s hufvud ständigt i sina memorialer, Agnes och hennes ångertulle fader, Uria Heep och hans motstycke den skurkaktige, hycklande kammartjenaren Littimer, hustru-barnet och Jip i pagoden, gubben Peggotty och lilla Emilie, Steerforth och Rosa Dartle, kort sagdt, hela denna mästerliga skildring af så mångfaldiga och ändå så olika karakterer, dessa ömsom komiska, ömsom tragiska konflikter, hvilka med orubblig konseqvens framgå ur personernas egna, goda eller dåliga handlingar, skola ännu en gång rycka er med sig, hos er qvarlemna intryck för lifvet. G AFAA AA U författara framgfå