Göteborgsposten – 13 juli 1871, sida 1

— 4 VAR Uv 1— UU UI gra för vårt jordbruk missgynnande är, täflade man om uttryckssätt för att skildra den svenska fattigdomen och bemödade sig att undergräfva landets kredit genom att omorda den oerhörda statsskulden, hvilken likvisst, endast tillkommen för befrämjandet af produktiva ändamål, icke var större än Sveriges statsskuld 1792, men då tillkommen för olycksbringande krig. Under en af de svåraste regnvädersdagarne i början af denna månad sick jag besök af vär semensamme vän hr X, som ej på flera veckor varit synlig här. Rent af omöjligt att längre uthärda på landet, sade han. En sådan sommar! Först blef grödan utpinad af brist på regn, och nu dränkes den i regn. Jo, det är herrligt att vara landtman nu för tiden, och jag ångrar den dag jag blef det. Men för er — invände jag — måtte det väl ej vara så förfärligt, då det ju blott är en liten lägenhet som åtnjuter den äran att ha er till sin egare. Lägenheten, som ni behagar kalla den, är alls icke så liten. Den utgör 196 mantal; jag är valbar till Andra kammaren och jag har 184 soldat att aflöna. Men apropos honom, så måtte vi väl snart befrias från det utarmande indelningsverket ... hva sa? Derom var det likvisst ej som jag ville tala med er, utan för att säga er, att den der Tjär och den der Kvarter — nå drag nu inte så försmädligt på smilbandet, om jag ej så riktigt, kantänka, uttalar de der franska namnen (han menade Thiers och Pouyer Quertier) . . . ja de der herrarne äro några kloka karlar, och sådana skulle vi ha. De ge tusan i hela frihandelssystemet, kassera alla handelstraktater och införa höga intörseltullar, och det slår till i statskassan. Egentligen gick jag upp för att sjelf se huru lång ni blifvit i syna, sedan ni fick veta att det är slut på den förgudade franska traktaten, hva sa? — och dermed aflägsaade sig hr X. glad i hågen. Emellertid, den glädje som X. uttalat öfver de franska statsmännens omnämnda åtgärd, förde mina tankar på våra protektionister, som voro så förbittrade när franska handelstraktaten afslöts 1865. Enligt deras högtidliga försäkran var denna traktat endast gynnsam för Frankrike, hvars lika fullblodiga protektionister deremot påstodo, att den endast var gynnsam för Sverige. Månne väl de förra nu skulle visa Big belåtna om chefen för den exekutiva makten i Frankrike, hyllande åsigten att traktaterna hafva upphört att gälla, helt enkelt upphäfde de med Sverige afslutade? Den mellan Frankrike och England afslutade handelstraktaten var redan med utgången af förlidet år tilländalupen och kan nu när som helst uppsägas. Den kommer naturligtvis icke att förnyas, huru gerna England än önskar det. Tillföljd af kriget äro äfven de mellan Frankrike och det tyska kojsarrikets särskilda stater befintliga handelstraktaterna annullerade; någon förnyelse af desamma kan ej ega rum om Thiers skall kunna genomdrifva de höga införseltullar för hvilka han alltid varit så ifrigt benägen, och hvilka nu utgöra en af de vigtigaste hörnstenarne i Frankrikes nya finanssystem. Men såvida ej Thiers vill göra sig skyldig till en handling, som skulle sätta en skamfläck på hans namn och hans stora makt, så kan ej den fransk-svenska handelsoch sjöfartstraktaten ensidigt upphäfvas, utan skall gälla till 1877. Det är obestridligt att vår export och vår sjöfart på Frankrike nu böra blifva än mera vinstgifvande, såvida våra affärsmän veta och vilja deraf begagna sig. Uppenbart är att efter de förödelser, som ölvergått Frankrike, skall förbrukningen at jern och trävaror nu blifva ofantlig, och dessa artiklar, kommande från Sverige, skola ätnjuta ännu i sex år samma tull-lindringar, som hittills varit fallet från och med 1865. Det är af oberäknelig vigt, att Sverige kan idka handel med Frankrike på fördelaktigare vilkor än både England och Tyskland. Månne våra protektionister ännu äro lika förblindade som de voro anno 65? Och månne de 1877 skola påyrka oftanämnda traktaters uppsägning? Nyligen har en ganska vigtig principfråga blifvit af högsta domstolen afgjord och ett prejudikat derigenom åstadkommet, hvilket tvifvelsutan skall blifva ganska inflytelserikt. Vid Malmö rådhusrätt företedde en fabrikör Moberg d. 18 Maj 1869 ett till honom eller order d. 31 nästföregående Mars af en hr Malmström utfärdadt skuldebref å 4000 rdr, löpande med 6 4, ränta, hvilket skuldebref cke fick uppsägas före d. 1 April 1870, hvaryfter 6 månaders uppsägningstid derjemte skulle itnjutas, yrkande Moberg att till säkerhet för let förskrifna beloppet jemte ränta inteckning