Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 1

— Blir er verksamhet i köket eller i barnkammaren? fortfor han. Jag hoppas det ej blir på prestgården. Der ha de så knappt om maten, och ni ser mig ut som om ni vore van vid god föda och riklig föda; ha! ha! Då han slutligen fann att han hvarken kunde få ett ord eller ett småleende af sin vackra reskamrat, kom han till den säkra öfvertygelsen att hon vore, såsom han senare uttryckte sig, halfvild och ingalunda passande i godt sällskap. Han lemnado henne följaktligen i fred under återstoden af resan. Och nu ropade konduktören Beckworths station, tåget stannade och mannen hoppade ut med sina korgar. Helsningar af haltt vördnadsfullt, halft förtroligt slag egnades honom af mer än en person på platformen; konduktören blåste i sin pipa, tåget gick vidare och Maud bosann sig ensam på platformen med sin nattsäck vid sidan, under det båda bärarne sysslade med den pratsamme mannens korgar. Hon gick bort till en liten man som stod med händerna i fickorna och hvilken hon ett ögonblick förut sett samtala med sin reskamrat. Ilon hade rätt i sin förmodan, denne man var stationsinspektoren. — Åt hvilket håll ligger Beckworth House? Kan jag få någon att bära min nattsäck dit? — Är det mrs Cartarets ställe ni menar? Der äråmr Dapper som just nu far dit i en kärra. — Hvem är mr Dapper? Ej dender mannen — — Jo, han med korgarno som står der vid porten. Han är mrs Cartarets hofmästare. Hör hit, Jom! Gå bort