Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 1

och följden blir att parlamentet till sist framstår såsom allsmäktigt. Denna parlamentets allmakt beröfvar regenten hans valfrihet vid utnämnandet af minister. Ledaren af underhusets majoritet är naturligt och nödvändigt premierminister, till dess en majoritet med andra åsigter bildats, då dennas ledare i sin ordning blir den förres efterträdare. Premierministorn, ej regenten, måste ega rätt att förfoga öfver platser i kabinettet, ty i annat fall kan han ej ikläda sig garanti för att regeringen skall ega majoritet inom representationen. Parlamentet blir således alltigenom styrande: under sessionerna in corpore, under mellantiderna genom sitt permanenta utskott — ministeren. Regenten blir endast spetsen af den sociala hierarki, som det i politiskt hänseende frisinnade, men i socialt afseende så ytterst fördomsfulla öfolket rest inom sig. Är det väl nu ett dylikt samhällsskick som det ofvan skildrade, hvilket vi ega i Sverige? Ser man först på förhållandet mellan regenten och hans ministrar, framtrada redan här stora olikheter. I vårt land saknas till att börja med alla de faktiska vilkoren för parlamentariska ministerer efter engelskt mönster. I England finnes alltid en fast stock af politiska förmågor; i ekonomiskt hänseende egande en oberoende ställning drifva de politiken såsom ett slags sportantingen till er: sältning för eller till omvexling med kappridningar, räfjagter och andra liknande aristokratiska nöjen. Understödda af nationens sociala fördomar, hvilka fordra en viss samhällsställning hos representanterna, faller det sig lätt för dem att per fas et nefas förskaffa sig säten inom parlamentet. Dit inkomna finna de före sig slutna partier med en stark på historiska traditioner sig stödande organisation, med fasta minieterkadrer, inom hvilka utrymme äfven för dem finnes, ifall de skulle visa sig ega någon förmåga. Utan åtrå till eller behof af något embete för lönens skull, egna de sin tid uteslutande åt att fullkomna sig i sin sport, och tack vare den grundliga bildning som alltifrån ungdomen kommer Englands högre klasser ull del, utgå de ur dessa sträfvanden såsom verkliga statsmän. Folket kan derför vara öfvertygadt om att det alltid är partiets; bäste som sitta vid statsrodret, samt att det bästa här ock verkligen innefattar det goda. Föreställom oss deremot att Sveriges regent efter det uttall t. ex. armöfrågan erhöll i vårt underhus, Andra kammaren, beslutat att välja ministrar och särskilt krigsminister bland de 106 Gesinnungstuchtiged. Hvem bland dem skulle varit i stånd till att öfvertaga den sistnämndes funktioner? Skulle väl den missräknande räknemästaren hr Sven Nilsson i Österslöf hafva varit rätte mannen dertill? Eller hr Julius Mankell, eller den ungdomlige representanten för Wäne, Flundre och Bjerke, eller komminister Törnselt eller någon af de otalige motionärer, hvilka framkläckt motioner, deri de vanligen eftor tvenne raders motivering föreslå att Åmed upphätvande af indelningsverket ett systom byggdt på allmän värnpligt må antagas: Skulle, kortligen taladt, i en af landets litsfrågor sakkunskapen uppoffras för att tillfredsställa begäret att efterhärma det politiska lifvet i ett annat land, hvilket arbetar under helt olika vilkor mot vårt eget? Det förefaller oss ej vara svårt att ur en mängd olika grundlagsparagrafer, tillochmed ensamt ur Ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, leda i bevis, att Sveriges grundlag anvisar åt våra talsråd en helt annan ställning till regenten än den, som Englands ministrar intaga till sitt lands öfverhufvud. Då vi nu endast sästa oss vid 4 S Reg. formen, sker detta derför att denna lagparagrafs innehåll (Konunger eger Lallena styra riket) utgör ett af hufvudämnena i debatten mellan den officielle förf. af För dagen och dennes moiståndare. Denne sistnämde hade påstått att uttrycket numera utgör blott en fras; den förre anser föreskriften vara en fundamental punkt i vårt statsskick. Man erinrar sig, huru stor förtrytelse detta stadgande om konungen Lallenastyrande hos mången väckt och ännu väcker — en förtrytelse, som likväl vanligen berott på ett missförstånd. Man har nemligen föreställt sig att här genom oaktsamhet hos grundlagens stiftare helgd och stadfästelse blifvit gifna åt qvarstående spillror från det forna enväldet och att orden skulle direkt afse förhållandet mellan de båda statsmakterna, regeringen och representationen. I verkligheten syfta de dock endast på konungens förbållande till sina rådgifvare. Att så är, det ———— — af ordet: