Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 1

Hon tyckte ej om frågorna och såg ånyo utgenom fönstret. — Jag känner de flesta ansigten omkring Beckworth. Då han fann att denna anmärkning ej framkallade något svar, tillade han med ett högst fängslande småleende: — Och ert är alltför vackert för att bli glömdt. Hon vändo sig om och blickade honom stadigt i ansigtet utan att yttra ett ord. Utan att låta sig afskräckas forffor han skrattande: — Ingen förolämpning hoppas jag. Jag är säker om att det ej är första gången man sagt er detta. Ni ämnar träda i tjenst väl? Denna gång gjorde Maud blott en nick och stack hufvudet till hälften ut genom fönstret. Hvad hon iängtade efter att hennes korta resa vore till ända! Mannens förtrolighet var mycket sårande, och hon beslöt att ej besvara någon vidore fråga af honom. — Hvart reser ni? Till squire Barnby eller kyrkoherdebostället? Båda ställena nära vårt hem — kan beskrifva dem fullkomligt för er. Intet svar. Det uppstod en hel minuts paus Derefter antog han ånyo sin smäktande ton och fortfor: — Ingen anledning att fatta humör, min söta, derföre att jag kallade er vacker. Vi skola bli grannar och kunna lika gerna vara vänner — eller hur? Får jag bjuda er en orange? Han stack handen i en af sina korgar och framtog denna frukt, som han räckte fram med den förföriska minen hos en Satan frestande Eva. Hon framsade en torr tacksägelse och skakade på hufyudet utan att se på honom,