Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 1

Göteborg d. 11 Juli 1871. Lång tid hade förflutit sedan den bekanta rubriken: För dagen förekommit i Sveriges officiela tidning, när man nyligen fick återse denna ölverskrift öfver en artikel i densamma. Såsom man erinrar sig, anses det åtminstone allmänt att det är regeringen d. v. s. det statsråd, inom hvars departement det afhandlade ämnet faller, som sjelf eller genom annan här uttalar sina åsigter, sina npplysningar och sina förklaringar öfver de frågor, som af en eller annan anledning stå på den offentliga diskussionens dagordning. Vid detta tillfälle låg anledningen till att den långe saknade rubriken åter förekom deri, att en tidning väckt till tals de vigtiga spörsmålen, huruvida det i grundlagen omtalade konungens vallenastyrande vidare eger någon sanning eller icke, huruvida vårt lands statsskick undergått någon förändring genom den nya Riksdagsordningen, så att det numera skulle öfvergått till parlamentarism, och om Andra kammaren eger samt bör ega en precdominerande ställning gent emot sin medkammare inom representationen. Då äfven vi för vår del taga till orda i detta meningsutbyte, erna vi sör dagensysselsätta oss ensamt eller åtminstone hufvudsakligen med en af de väckta frågorna, den om beskaslenheten af vårt nuv. statsskick. Ega vi ett parlamentariskt styrelsesätt eller icke? Det är en villfarelse, som hör till de mest allmänna men som derför icke är mindre oriktig, att anse det konstitutionela och det parlamentariska styrelsesältet vara liktydiga begrepp. Att en statssorm är konstitutionel innebär — såsom ock Posttidn:s officielle förf. antyder — ingenting annat än att förhållandet mellan styrande och styrda är bestämdt genom ett samhällskontrakt: konstitutionen. Dess motsats är den autokratiska staten, der den absolute, endast Gud för sina gerningar responsable herrskarens personliga vilja är folkets lag. Af dylika antiqverade samhällen finnas lyckligtvis i Europa endast tvenne qvar, Ryssland och Turkiet. Det parlamentariska statsskicket är visserligen alltid konstitutionelt, d. v. s. att i detsamma förhållandet statsmakterna emellan är bestämdt genom en grundlag. Men i dess begrepp ingå flera nya kännemärken, hvilka gifva åt ordet parlamentarism en betydligt inskränktare fattning, än hvad ordet konstitutionalism eger. Det förnämsta bland dem är att här maktens tyngdpunkt, sjelfva regeringsmakten, blifvit förlagd till riksförsamlingen och att regenten egentligen blott är en den exekutiva maktens chef, såsom Frankrikes nuv. saktiske regent, hr Thiers, också nämnes. Vårt broderland Norge är ett samhälle af nyssnämnda beskaffenhet. Dess regent kan visserligen tvenne gånger neka att bekräfta ett Storthingets beslut, men blir detsamma äfven af ett tredje ordinarie Storthing antaget, då erhåller det kraft af Lov, om end Kongens Sanction ikke paafölgor. Såsom man finner, är här i princip fullt uttaladt attregeringsmakten bör ligga i folkförsamlingens hand. Den uppehållande kraft mot att beslutet genast öfvergår till verkställighet, som förefinnes i regentens suspensiva veto, eger endast sin grund i yttre ändamålsenlighet, i en önskan att förekomma alltför förhastade och omogna beslut. När man talar om parlamentarism hemtar man dock i vårt land, liksom i Europas öfriga kontinentala länder, sina förebilder från England. I England eger regenten absolut veto emot parlamentets beslut, ehuru der, hvarest hälden i så många afseenden trädt i den skrifna lagens ställe, rättigheten aldrig begagnas i annan form än såsom ett upplösande af det för tillfället sammanvarande parlamentet samt förordnande om nya val. Och sällan användes ens denna utväg. Skilnaden mellan den norska och den engelska parlamentarismen är ur teoretisk synpunkt ej obetydlig. Den förra säger direkt till regenten sitt: jag vill, och denne måste, om ock töfvande, rätta sig derefter. Den engelska pårlamentarismen går deremot indirekt till väga. Statsregleringen, som årligen återkommer, och the act of mutiny, hvilken äfvenledes för hvarje år skall särskilt voteras af parlamentet, utgör. de medel, den tumskruf så att säga, hvarigenom representationen framtvingar beslut, som stå i öfverensstämmelse med dess vilja. Dessa medel äro af en sådan effekt, att regenten icke förmår mot dem göra motstånd. Suspenderades t. ex. the act of mutiny för ett år stode England utan en enda soldat; ett af vilkoren för dess sjelfständiga tillvaro vore borttaget; ingen regent törs påtaga sig ett dylikt ansvar,