Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 1

styra, hvilket blott kan tillämpas på den exekutiva makten; det visar sig af sammanhanget till det efterföljande momentet i paragrafen hvarest Statsrådets kompetensvilkor omtalas, och det ådagalägges slutligen af stadgandets historiska uppkomst. Det har nemligen tillkommit såsom en bestämd polemik mot den punkt i 1720 års regeringsform, enligt hvilken konungens styrelse inskränktes till att i rådkammaren afgifva två röster samt att vid paria vota ega utslaget. Paragrafen säger således att i stället för Frihetstidens mellan riksdagarne styrande regentkollegium vi hädanefter under sådane mellantider endast skola ega en regent, och den skarpa tattning, lagbudet erhållit, tillåter neppeligen att ett slikt regentkollegium får framträda ens i en engelsk parlamentarisk ministörs mera humana form. Inskränkes lagbudet till sitt rätta område måste det anses fundamentalt. Den ena punkten som vi ansett vara ett bland de karakteristiska dragen i parlamentarismen, sådan denna särskilt i England blifvit förverkligad, att nemligen ministören utgör ett permanent riksdags-utskott, hvilket, utgånget ur majoritetens ej regentens val, mellan ecssionerne styr nästan med riksdagens makt och myndighet — denna punkt saknar således hemul både i vår grundlag och våra förhållanden. Är emellertid för öfrigt fördelningen af maktfullkomligheten mellan konungen och folkets ombud i allo lika i England och Sverige? Och om det parlamentariska styrelsesättet ej finnes i vårt land, vore det dock ej önskligt att det blefve hos oss genomfördt? Till dessa frågor skola vi i en följande uppsats öfvergå.