Göteborgsposten – 11 juli 1871, sida 1

och sög mr Dapper, alt det är en ung qvinna som skall fram till Beckworth House. Det var en obehaglig liten tillfällighet: Maud skulle ha velat gifva till mycket för att ej behöfra tillryggalägga denna väglängd i kärran bredvid en man för hvilken hon kände en sådan afsmak; men saken kunde nu ej hjelpas. Hvad ursäkt kunde hon väl förebära för att undvika att på detta sätt fortskaffas till sin bestämmelseort? Skulle det ej vara höjden af dårskap om hon började sin nya bana med att visa en stolthet, så litet på sin plats? Mr Dapper och hans korgar voro redan i kärran då hon uppnådde porten. Han betraktade henne med ett skämtsamt småleende. — Så vi skulle ändock ej så hastigt skiljas åt? Ha! ha! Ni är den nya kammarjungfrun, förmodar jag, som mrs Cartaret har annonserat efter? Dumt af mig att ej genast gissa det, men jag visste ej att den rätta blifvit funnen ännu. Sätt er nu beqvämt — svep min schal omkring er. Är allt i ordning, Tom? Nattsäcken uppe? Godt. Då ge vi oss i väg; farväl, mr Tuckett. Det var ju rätt lustigt att ni och jag skulle få åka tillsammans, fastän ni ej ville tala om för mig att det var till vårt ställe ni ämnade er! Der ligger kyrkoherdebostället, borta vid träden der, som ni ser. Det var dit jag trodde ni ämnade er; men jag är glad öfver att det är vi som ha den stora lyckan — Han slöt denna fras med ett inställsamt småleende och en klatsch af piskan som pådref hästen mer än han ämnat, Men det var tydligt att mr Dapper var van att